Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Terminen drog igång idag. Jepp. Efter nästan ett helt år som delvis yrkesarbetande har jag nu gått och blivit student. IGEN. Nu på halvtid, jobbar samtidigt, och pluggar utan att ta studielån. Det blir en ny situation.
Dessutom, den här gången läser jag någonting som gör att jag kan säga att jag blir någonting.
Den här gången blir jag bibliotekarie. Banne mej.

Var på en kompis 25-årsfest härom dagen. Hällde i mig en hel flaska rödvin på ungefär 5 timmar. På festen var det inga problem, det var först när jag kom hem och skulle gå och lägga mig som det slog till. Jisses. Men redan på bussen hem så blev jag sådär... vad ska man kalla det... fylleinspirerad. Låter vansinnigt patetiskt, jag vet. Men ibland känns det fantastiskt när man är full och glad och trots att man inte riktigt kan fokusera blicken riktigt så är ditt inre rejält fokuserat, och du känner i hela kroppen att saker och ting kan bli bra. Du kommer att tänka på dina förebilder och hur du vill bli och kan bli mer som de, du känner att du kan klara allt bara du ger dig fan på det. Du är vansinnigt trött, men en del av dig vill börja direkt och genast med ditt nya liv som en lyckad människa. Men det orkar du naturligtvis inte. En god natts sömn istället, och imorgon, när du vaknat och nyktrat till, då ska det bli åka av!
Tänker du.
Men dagen efter är du samma mähä som vanligt.
Och så är du rejält bakfull.
Så du tillbringar hela dagen i soffan, ätandes skräpmat av olika slag och plöjandes film efter film som ska få dig på humör.
Och det är ganska trevligt det med.

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately but you're controlling me
Release me
Release me

Otaliga äro de tillfällen när jag osat svavel över mina medmänniskor och deras okunnighet, otrevlighet och deras brist på uppfostran av sina osnutna ungar.
Men så idag, den första av dagarna i denna julmånad, hände en liten liten grej som gjorde mig alldeles till mig. Mitt hjärta blev alldeles varmt och flufflyckligt och jag blev så genomöverlycklig och jag återfick tron på mänskligheten.
Lyssna till min lilla decembersaga, och njut.
Föreställ er...
Dennis och jag är på väg upp på stan. I höjd med SF på Drottninggatan kommer ett helt gäng ungar i 10-12-års-åldern cyklandes, i två klungor, en lite före den andra. Helt plötsligt ropar en av pojkarna från den bakre klungan "Hallå, killar! Det kommer en brandbil! Håll till höger!" (Och ja, det kom faktiskt en brandbil!)
Och jag håller på att trilla baklänges av häpenhet.
Aldrig har jag varit med om en så ansvarsfull och uppfostrad och rakt igenom underbar unge!!!
FETT med karma till dig, pojk! :)
*dansar*

Celibacy is not hereditory.
Beauty is only skin deep, ugly goes to the bone.
If everything seems to be going well, you obviously don't know what the hell is going on.
Never argue with a fool, people might not know the difference.
Friends come and go, but enemies accumulate.
The other queue always moves faster.
Anything you try to fix will take longer and cost more than you thought.
The chance of a slice of bread falling butterside down is directly proportional to the cost of the carpet.
Never sleep with someone crazier than yourself.
The repairman will never have seen a model quite like yours before.
A short cut is the longest distance between two points.
Anything good in life is either illegal, immoral or fattening.
The light at the end of the tunnel is the headlamp of an oncoming train.
Murphy's golden rule: whoever has the gold makes the rules.
No matter how long you shop for an item, once you've bought it, it will be on sale somewhere else cheaper.
In order to get a loan, you must first prove you don't need it.

Murphy was an optimist.

Jag behöver verkligen bli bättre på att leva i nuet. Uppskatta livet för vad det är. Se vad jag har. Använda min tid på ett bra sätt.
Det sägs så fint att ett bra sätt att använda sin tid är att göra saker man tycker om, trivs med, gör en glad, osv.
Jag tycker väldigt mycket om att spela pc-spel. Allra helst The Sims 3. Men det känns inte helt legitimt. Det är liksom inte fint att "spela dataspel". Det är inte ett bra sätt att tillbringa sin tid. Man blir slö, förslappad, glömmer bort sitt eget liv till förmån för de digitala små liven man sköter. Inte hittar du dig själv på det viset!
Nej, det rätta sättet att njuta av din lediga tid är att boka upp dig på ett eller annat yoga-pass - finn din inre styrka på 10 minuter! - eller att ställa dig och baka ditt eget bröd så du återgår till känslan av det gamla och äkta, eller så får du sätta dig i soffan och läsa en god bok. Gärna en som ger dig uppenbarelser om hur livet verkligen fungerar. Men teven får du för guds skull inte slå på!!
Personligen tycker jag att både yoga och brödbakning är väldigt trevliga aktiviteter, tro inget annat. Men ibland vill man faktiskt bara löka framför datorn och, som i The Sims, leka Gud.

Jag är 26 år och ganska välbevarad, men i princip varenda dag kommer orden "Dagens ungdomar..." över mina läppar. Varenda dag känner jag mig som en gammal farmor.
Och när jag läser sådana här högkvalitativa artiklar då får jag minsann vatten på mitt kuvert.

Det handlar alltså om två tonårstjejer, 18 och 19 år, som är hemlösa. Eller åtminstone är det vad rubriken "Tältar - för att få bostad" ska få oss att tro. Min första reaktion blir naturligtvis empati, av typen "Nää, så unga och hemlösa, fy fan vad jobbigt", och klickar i min naivitet på artikeln och börjar läsa.
Döm om min förvåning när "sanningen" (ett ord som jag anser bör användas ytterst sparsamt i samband med den aktuella tidningen, men i alla fall) uppdagas. 
19-åringen Emma verkar väl i och för sig ha något litet mellan öronen, för hon har precis börjat på en utbildning, och så spelar hon naturligtvis barnkortet: "Jag har barn och behöver en lägenhet." Okej, jag gillar inte barn, men jag kan köpa ditt resonemang. Men ett tips; i nästa liv... Knulla inte runt och bli med barn när du är 17!!!
Nåväl. Nu till de rejäla ögonbrynshöjarna.
Den andra - ANDRA! - meningen i artikeln (exklusive ingress, då) lyder såhär:
"Sofie klarar inte att bo kvar hemma hos föräldrarna."
VADÅ "KLARAR INTE"?! Jag lusläser artikeln. Ingenstans står det ett ord eller ens en antydan till att denna Sofies föräldrar skulle vara våldsamma eller missbrukare, eller att hon utsatts för övergrepp på något sätt. Det står heller ingenting om att det är föräldrarna som slängt ut henne. Nej, hon klarar det bara inte.
Nej, det är ju klart. Jag förstår helt och fullt. Det måste ju vara för jävligt att få bo med sina föräldrar när man är så mogen och helt och hållet fullvuxen som 18 år.
Men inte nog med det. Den dumma jävla bruden har - hör och häpna! - hoppat av gymnasiet.
Alltså, vad tror folk?
"Okej, jag vägrar bo hos mina föräldrar, för då måste de på socialkontoret hjälpa mig och ge mig en perfekt, fräsch, nyrustad, billig lägenhet mitt i centrum!" "...Fast egentligen ska jag egentligen inte behöva betala den heller, det kan skattebetalarna göra."
"Hmm, jag gillar inte ett av 20 ämnen... Jag skyller på dyslexi och hoppar av gymnasiet!"... "Vadå, varför får inte jag nåt jobb?! Jävla Staten, fy fan som de behandlar oss ungdomar!"

Varför är dagens ungdomar så otroligt ansvarslösa?!
Jag förstår de äldre generationerna när de dissar 80- och 90-talisterna. Det är så vansinnigt många som bara gnäller och ska ha, ska ha, ska ha, men själva vägrar jobba för det. De vägrar växa upp och ta ansvar för sig själva. Vem vet, kanske har de blivit söndercurlade hemma också, och är vana vid att alla ska sköta allting åt dem, att de får allt de vill ha utan att behöva anstränga sig.
(Men om det där med curlingen är sant ska å andra sidan inte den generation som deras föräldrar tillhör komma och gnälla nu.)
Hur som helst. Väx upp nån gång, era töntar! Jag tycker inte heller att ansvar är så vansinnigt jävla jättekul jämt, men det är så livet fungerar!

Rubriken har jag helt fräckt snott från en kollegas facebookprofil. Tyckte den var klockren. :)
Riktigt så illa kanske det inte är, men den sätter ändå tonen. Lite lätt. Jag jobbar ju i helgen. Men i och för sig, lite fredagsmys kan man väl ha ändå, även om man jobbar. Och det tänkte jag att jag skulle ha sen, när jag bloggat. Jag var ju vansinnigt duktig under några dagar där i slutet av oktober. Och det kändes bra.

Urk. Idag är jag inte tacksam. Idag är jag inte tacksam för:
 cykellysen som knappt lyser bara för att det har regnat och de funkar inte när de är blöta,
eller idioter som tror att de äger gatorna i stan, inte ser sig för och inte följer trafikregeln som säger att de ska lämna mig företräde ÄVEN fast jag bara är en stackars liten värdelös cyklist som försöker göra mitt för att rädda planeten och TROTS att jag inte är en egocentrisk bilist som ska fram till varje pris, som du, din dumme fan!
(Förlåt. Underbaraclara skulle minsann aldrig svära i sin blogg.)
Jag är inte heller tacksam vare sig för slemproppen i min hals, den ömma känslan i min ena näsborre eller för monsteräckelexemet Allan på mina händer.
BLÄÄÄÄÄ!!!

Men orka. Nu ska jag äta slemlösande, måla tånaglarna blodröda (kul detalj långt därinne, under alla uniformspersedlar), dricka varmt vatten med ingefära, citron och honung och kolla på nåt med häxor.

Ciao och fred ut.

Idag är jag tacksam för:

Att klockan ringde så okristligt tidigt som 04:45, för det betyder att jag har ett arbete att gå till.

Att folk står i klungor och har konferens mitt i gatan när jag ska cykla där, och för att folk cyklar långsamt mitt i gatan, för det påminner mig om att jag, till skillnad från dem, har vanligt folkvett och trafikvett.

Att jag måste gå genom moln av cigarettrök när jag vill komma in genom min port, för det får mig att inse att trots att jag äter snask och dricker vin, så finns det alltid folk som förgiftar sina kroppar på värre sätt än jag.

Idag är jag tacksam för:

Solsken

Vänliga människor som är duktiga på sitt jobb

Härliga kollegor och spontana luncher

Kupan (å så många pärlor jag hittade idag!)

Färgsymfonier bestående av bruna kängor i gula och röda löv

Örebro slott i solskenet

Att okända människor på gatan ger mig komplimanger

Bananmuffins

Te

Körsång



Ganska mycket för en dag, tycker jag. :)

Godmorgon!
Jag sitter och njuter det sista av min frukost, innan jag ska rulla iväg och storhandla. Sen ska jag gå på stan, och inspirerad av underbara Clara botanisera på Kupan och Myrorna, svänga in på Indiska såklart, träffa finaste Johanna O och sen ska jag hem till soffan och greve Dracula. Mysigt värre. :)

Kära nån då. Jag är en vansinnigt dålig bloggare. Jag inser det mer och mer. Inte bara för att jag skriver så vansinnigt sällan, utan för att jag inte riktigt vet vad jag bloggar om. Det har jag förstått av alla "bloggproffs" det finns här ute i cyberspace; att det vikigaste som finns för en bloggare är att nischa sig. Det enda jag skulle kunna se som någon sorts nischning från min sida är all ilska som jag berättar om. Och det är väl kanske inte så himla kul att läsa om. Det är inte så himla kul att uppleva heller, ska jag säga.

***

Alltså, jag kan inte hålla mig längre, jag måste berätta om min nya favoritblogg! Jag hittade den med hjälp av en artikel på aftonbladet.se nu i veckan. Det är den fullkomligt ljuvliga och så oerhört inspirerande Underbaraclara.
Hon är alldeles, alldeles... jag är stum. Jag blir alldeles varm i hela själen när jag läser. Jag blir SÅ inspirerad! Jag blir glad, peppad, upplyft, vågar tro på möjligheter, på framtiden, på att det kommer ordna sig, och jag känner mig stark och modig. Det är nog kanske lite patetiskt att känna att en blogg lyfter en till oanade höjder, men jag kan inte hjälpa det! Underbaraclaras livsstil är något jag själv önskar mig, och som jag verkligen tycker att fler människor borde anamma, då skulle världen definitivt må bättre.

Jag ser Underbaraclaras blogg som en fantastisk födelsedagspresent som universum har sänt mig. Jag fyller faktiskt år imorgon. Och det här blogginlägget ska få bli ett litet minibokslut inför det. Det är ju inte vilken födelsedag som helst. Jag blir nämligen myndig. I SJ:s ögon. Jepp. Jag fyller 26. Från och med midnatt är jag officiellt närmare 30 än 20.

Så, vad har jag då hunnit med under mina första 25 år? (Förutom saker som att lära sig simma och cykla och ta studenten och sånt som de flesta faktiskt klarar av...)

Jag har besökt sisådär 17-18 länder (sist jag räknade) på 3 kontinenter

Jag har kunnat prata 3 språk flytande
(kan det tyvärr inte längre, eftersom språk är en färskvara)

Jag har bott:
i mörkaste Småland
i Österrike, omsluten av alper
i lilla lilla Övertorneå
i [insert valfritt adjektiv] Örebro
(och där är jag kvar, än så länge)

Jag har samlat ihop drygt 2,5 års "riktig" arbetslivserfarenhet
(dvs inte sommarjobb, men jag har gjort mycket sånt också)

Jag jobbar på Örebro slott

Jag har stått på scen i en hel massa amatörproduktioner

Jag har utbildat mig till både det ena och det andra

Jag har tagit en fil.kand. i svenska språket

Jag har hittat min man

***

Inget av det där är ju direkt kattskit. Men en viss gnagande känsla finns där ändå, nämligen "var det allt?"

Sambon och jag pratade om det där häromdagen, det där med åldersnoja. Varför har man det egentligen? Anledningen vi enades om var att man förmodligen känner att man inte har gjort så mycket som man egentligen hade velat. Att man inte befinner sig i den situation man som barn trodde att man skulle befinna sig i vid en viss ålder.
Och det är klart att jag känner så. Jag har varken blivit känd skådespelerska eller hyllad författare. Än.
Men för att återigen hylla Underbaraclara... hon får mig att känna att ingenting är omöjligt.
Och kanske tar jag ett steg i en ny riktning snart. Det visar sig i december...

Och på tal om nystart så funderar jag på att lägga ner den här bloggen. Bara för att starta en ny. Då troligen på en annan portal. (Och då med en nisch, märk väl!) Tror blogspot ligger bäst till just nu. Det verkar finnas fler skojiga funktioner där, som att kunna göra listor på världens bästa böcker, t.ex., som ligger bredvid inläggen. Men om någon kan övertala mig att stanna här, och samtidigt erbjuda sig att lära mig göra typ såna roliga grejer här på blogg.se, så är jag inte omöjlig.
Jag borde definitivt bli bättre på att ta fina foton och lägga upp här. Det piffar ju alltid upp. Och vackra Johanna O säger faktiskt att alla människors ledord borde vara just "piffig".
(...bara för att hon skulle kunna bära upp en potatissäck på ett sätt som skulle göra Tyra Banks grön av avund...) :)

Livet är gott ikväll. D överraskade med hemmagjorda köttbullar när jag kom från jobbet. Nu sitter jag här med ett glas vin och lyssnar på jazz. Just nu Glenn Miller and his orchestra. Kärlek.

Jag ska gå upp om fyra och en halv timme. Men meningen är att jag ska ha somnat innan dess, tack!!

Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt. Det är andra gången på relativt kort tid som jag drabbas av oförklarlig insomnia natten innan jag ska börja jobba efter att ha varit ledig ett par dagar. Jag uppskattar det INTE.
Vet inte vad problemet är? Det är lätt att tro att det är psyket som ställer till det, att kroppen är trött men att huvudet är hyperaktivt och att man därför inte kan koppla av.
Men jag undrar jag.
Ibland när jag haft svårt att somna brukar jag försöka använda omvänd psykologi på mig själv, genom att spärra upp ögonen allt vad jag kan och stirra i taket och verkligen kämpa för att ögonen INTE får falla ihop, då allt som oftast har det funkat klockrent, det tar inte lång tid förrän jag har somnat då. Eller så brukar jag räkna. Inte får, som traditionen säger, utan bara räkna. Det brukar inte heller krävas särskilt lång tid.
Men nu ikväll var det lögn.
Det är andra svängen jag är uppe nu.

Ska man vara tacksam?
Ooh, en massa extra tid att skriva blogginlägg, fixa matlåda, förbereda saker, klappa katterna lite extra? Packa en flyttlåda till kanske?
Så fan heller!
Jag jobbar långa dagar - jag vill ha långa nätter som inkluderar sömn!!!

Har nån några tips? Hur stänger man av hjärnan och får kroppen att inse att den också ska ställa in sig på viloläge? Med en dator funkar det hur lätt som helst, det är fan orättvist!!

Satans jävla helvete.

...Nu ska jag gå upp om fyra timmar och en kvart.

Det kan inte hjälpas. Jag såg det, och jag måste skriva om det.
Okej, att heta Agnes-Nicole borde egentligen vara olagligt, men bortsett från att hon försöker se ut att vara jämnårig med sina tonårssöner, så verkade hon ju ändå ha nånting innanför pannbenet. Hon hade ju faktiskt ett eget produktionsbolag.
Anna Anka (vilket också är ett helt vansinnigt namn) verkar inte heller vara helt blåst, även om hon verkar jävligt arrogant och osympatisk.
Och så har vi kvar Maria Montazami. Oj oj oj, var ska jag börja med denna kvinna...? Hon är totalt väck. Det finns inget som helst vett i det där sönderblonderade huvudet. "Alltså, om du inte klär upp dig när du går till gymet så vill ju din man skilja sig...!" Alltså, det kan inte vara på riktigt! Det är totalt vansinne!