Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Idag är jag tacksam för:

Att klockan ringde så okristligt tidigt som 04:45, för det betyder att jag har ett arbete att gå till.

Att folk står i klungor och har konferens mitt i gatan när jag ska cykla där, och för att folk cyklar långsamt mitt i gatan, för det påminner mig om att jag, till skillnad från dem, har vanligt folkvett och trafikvett.

Att jag måste gå genom moln av cigarettrök när jag vill komma in genom min port, för det får mig att inse att trots att jag äter snask och dricker vin, så finns det alltid folk som förgiftar sina kroppar på värre sätt än jag.

Idag är jag tacksam för:

Solsken

Vänliga människor som är duktiga på sitt jobb

Härliga kollegor och spontana luncher

Kupan (å så många pärlor jag hittade idag!)

Färgsymfonier bestående av bruna kängor i gula och röda löv

Örebro slott i solskenet

Att okända människor på gatan ger mig komplimanger

Bananmuffins

Te

Körsång



Ganska mycket för en dag, tycker jag. :)

Godmorgon!
Jag sitter och njuter det sista av min frukost, innan jag ska rulla iväg och storhandla. Sen ska jag gå på stan, och inspirerad av underbara Clara botanisera på Kupan och Myrorna, svänga in på Indiska såklart, träffa finaste Johanna O och sen ska jag hem till soffan och greve Dracula. Mysigt värre. :)

Kära nån då. Jag är en vansinnigt dålig bloggare. Jag inser det mer och mer. Inte bara för att jag skriver så vansinnigt sällan, utan för att jag inte riktigt vet vad jag bloggar om. Det har jag förstått av alla "bloggproffs" det finns här ute i cyberspace; att det vikigaste som finns för en bloggare är att nischa sig. Det enda jag skulle kunna se som någon sorts nischning från min sida är all ilska som jag berättar om. Och det är väl kanske inte så himla kul att läsa om. Det är inte så himla kul att uppleva heller, ska jag säga.

***

Alltså, jag kan inte hålla mig längre, jag måste berätta om min nya favoritblogg! Jag hittade den med hjälp av en artikel på aftonbladet.se nu i veckan. Det är den fullkomligt ljuvliga och så oerhört inspirerande Underbaraclara.
Hon är alldeles, alldeles... jag är stum. Jag blir alldeles varm i hela själen när jag läser. Jag blir SÅ inspirerad! Jag blir glad, peppad, upplyft, vågar tro på möjligheter, på framtiden, på att det kommer ordna sig, och jag känner mig stark och modig. Det är nog kanske lite patetiskt att känna att en blogg lyfter en till oanade höjder, men jag kan inte hjälpa det! Underbaraclaras livsstil är något jag själv önskar mig, och som jag verkligen tycker att fler människor borde anamma, då skulle världen definitivt må bättre.

Jag ser Underbaraclaras blogg som en fantastisk födelsedagspresent som universum har sänt mig. Jag fyller faktiskt år imorgon. Och det här blogginlägget ska få bli ett litet minibokslut inför det. Det är ju inte vilken födelsedag som helst. Jag blir nämligen myndig. I SJ:s ögon. Jepp. Jag fyller 26. Från och med midnatt är jag officiellt närmare 30 än 20.

Så, vad har jag då hunnit med under mina första 25 år? (Förutom saker som att lära sig simma och cykla och ta studenten och sånt som de flesta faktiskt klarar av...)

Jag har besökt sisådär 17-18 länder (sist jag räknade) på 3 kontinenter

Jag har kunnat prata 3 språk flytande
(kan det tyvärr inte längre, eftersom språk är en färskvara)

Jag har bott:
i mörkaste Småland
i Österrike, omsluten av alper
i lilla lilla Övertorneå
i [insert valfritt adjektiv] Örebro
(och där är jag kvar, än så länge)

Jag har samlat ihop drygt 2,5 års "riktig" arbetslivserfarenhet
(dvs inte sommarjobb, men jag har gjort mycket sånt också)

Jag jobbar på Örebro slott

Jag har stått på scen i en hel massa amatörproduktioner

Jag har utbildat mig till både det ena och det andra

Jag har tagit en fil.kand. i svenska språket

Jag har hittat min man

***

Inget av det där är ju direkt kattskit. Men en viss gnagande känsla finns där ändå, nämligen "var det allt?"

Sambon och jag pratade om det där häromdagen, det där med åldersnoja. Varför har man det egentligen? Anledningen vi enades om var att man förmodligen känner att man inte har gjort så mycket som man egentligen hade velat. Att man inte befinner sig i den situation man som barn trodde att man skulle befinna sig i vid en viss ålder.
Och det är klart att jag känner så. Jag har varken blivit känd skådespelerska eller hyllad författare. Än.
Men för att återigen hylla Underbaraclara... hon får mig att känna att ingenting är omöjligt.
Och kanske tar jag ett steg i en ny riktning snart. Det visar sig i december...

Och på tal om nystart så funderar jag på att lägga ner den här bloggen. Bara för att starta en ny. Då troligen på en annan portal. (Och då med en nisch, märk väl!) Tror blogspot ligger bäst till just nu. Det verkar finnas fler skojiga funktioner där, som att kunna göra listor på världens bästa böcker, t.ex., som ligger bredvid inläggen. Men om någon kan övertala mig att stanna här, och samtidigt erbjuda sig att lära mig göra typ såna roliga grejer här på blogg.se, så är jag inte omöjlig.
Jag borde definitivt bli bättre på att ta fina foton och lägga upp här. Det piffar ju alltid upp. Och vackra Johanna O säger faktiskt att alla människors ledord borde vara just "piffig".
(...bara för att hon skulle kunna bära upp en potatissäck på ett sätt som skulle göra Tyra Banks grön av avund...) :)

Livet är gott ikväll. D överraskade med hemmagjorda köttbullar när jag kom från jobbet. Nu sitter jag här med ett glas vin och lyssnar på jazz. Just nu Glenn Miller and his orchestra. Kärlek.