Idag hade vädergudarna snedtripp
Vad får de ut av det?
Råkade ut för en djävulsk hyresvärd/fastighetsägare på jobbet idag. Jag tänker inte namnge personen här (eftersom risken är större att något man satt på pränt hoppar upp och biter en i arschlet när man minst anar det) - men jag ska dissa dig för ALLA människor jag pratar med, lita på det!
Oops, I did it again
Sedan förra inlägget har jag hunnit avverka en hel spelperiod med Furstinnan av Sicilien, några mordgåtor, en period av motsvarande heltidsjobb (som för övrigt fortfarande pågår - yay!) och ... ja, sen inte så mycket mer egentligen.
Cyklade utan vantar för första gången i år för ett par veckor sen. Det är en speciell känsla att göra det. :) Då känner jag ända in i själen att det går mot vår igen, när man kan cykla utan vantar utan att frysa.
Furstinnan? Jaa... Det var kul. Men inte så mycket mer. Har knappt några vare sig minnen eller känslor från spelperioden. Eller jo, den var lång och utdragen... det minns jag. Har fått många positiva omdömen, och det är ju alltid kul. Men det blev ganska rutinmässigt, faktiskt. Jag gick dit och gjorde mitt jobb. Men visst, det är fortfarande härligt att stå på scenen och få applåder och jubel. :) Får se om jag står där igen nästa år. Är inte säker. Men visar det sig att vi får ett kick-ass-manus med spännande roller, då står jag där på audition i oktober igen. Jag är en sucker för scenen, det går inte att komma ifrån.
Idag har jag jobbat från kl 7 till 15:30, varit ute med en överfull soppåse, bokat tvättid, bäddat sängen, dammsugit lägenheten, skickat ett viktigt mail, kör just nu en diskmaskin, samt skriver nytt blogginlägg. Och klockan är inte ens 18 än. Wow. Är det det här som är arbetslivet? Effektivitet? Coolt.
Jag kommer dessutom köra minst en diskmaskin till. Fixa mat och matlådor. Ringa storasyster och fråga en massa viktiga grejer. Varför? Jo, därför att storasyster bor med make och son i London och D och jag ska åka dit och hälsa på på torsdag! Ska få träffa min drygt ett år gamle systerson för första gången... Nervös! (Tänk om han hatar mig - vad pinsamt det blir då!) Jag är inte flygrädd, har aldrig varit, men är faktiskt lite nervös för själva flygresan också. Men det är bara för att British Airways varit i blåsväder den senaste tiden. Och så terrorister och sånt.
Men det ska bli kul med lite luftombyte. Lite minisemester med älskling! Och på lördag ska vi gå på Spamalot. :) Roligt!
Nåväl, nu har jag inte tid att sitta här längre. Men jag kanske återkommer tidigare än om två månader, i alla fall.
Babbel och snack
Tommys senaste inlägg fick mig att vilja skriva listor. Och eftersom min förälskelse i Kiefer Sutherland alldeles nyligen blossade upp igen, så... Kiefer ligger på första plats eftersom han är han, men i övrigt är det vansinnigt svårt att rangordna. Därför inga nummer. Men i alla fall.
Mina bästa skådisar (några av dem, i alla fall, jag kommer ju komma på fler när det här inlägget är publicerat, och då lägger jag till dem i kommande inlägg)
Kiefer Sutherland Jag vill gifta mig med honom. På riktigt, alltså. Han är vansinnigt snygg, sexig, manlig och begåvad.
Bästa roller: Athos i De tre musketörerna och naturligtvis Jack Bauer i 24.
Kevin Spacey Det är lite komiskt, eftersom jag länge avskydde Spacey. Tyckte att han bara var läskig och otäck och dålig och vägrade se filmer med honom. Men så såg jag American Beauty. Resten är historia.
Mads Mikkelsen Blev störtkär i honom som hårdkokte Allan Fischer i Mordkommissionen. Och han är bara helt fantastisk i Älskar dig för evigt. Vacker, begåvad, ödmjuk och dansk. Jag älskar danska. :)
Johnny Depp OJ, SÅ OTIPPAT!!!
Alan Rickman Herreguuuuuuuuuuuud vad han är bra!!! Han är så stilig och skrämmande!
Bästa roller: Hans Gruber i Die Hard, Severus Snape i Harry Potter-filmerna, Eamon De Valera i Michael Collins och domare Turpin i Sweeney Todd.
Gary Oldman Herreguuuuuuuuuuuud vad han är bra!!!
Bästa roller: Dracula i filmen med samma namn, Ivan Korshunov i Air Force One, Sirius Black i Harry Potter-filmerna och Lee Harvey Oswald i JFK
Bruce Willis Du trodde väl inte att jag tänkte lämna honom utanför? Die Hard är min bästa actionrulle EVER.
Matt Damon Samma sak som med Kevin Spacey, faktiskt. Gillade ingenting med Damon förrän jag såg Bröderna Grimm. Då blev det annat ljud i skällan.
*****
För övrigt: HILLARY FOR PRESIDENT!!!
Jag kan egentligen ingenting om politik, och Barack Obama är säkert också väldigt kompentent -
men Hillary är kvinna, för fan! DET ÄR PÅ TIDEN!!!
Visst ja...
-> Isse (men du har väl säkert redan blivit utmanad av nån annan...)
-> Alex
-> Lisa
-> Ola :)
-> Tina :)
-> Fredrik
-> Malin
Okej, kör hårt!
ÄNTLIGEN!, no.2
Nåväl, Dennis och jag är tillbaka från vår Alpresa. Det var underbart. Inte så mycket mer att säga egentligen, underbart vackert väder alla dagar utom en, fungerande skidåkning (personligen var jag dock aningen sämre skidåkare än vad jag nog hade trott...) i långa härliga pister, och god mat i massor på centret där vi bodde. Fransmän som varken kan prata engelska eller passa tider, osköna sängar och inte världens roligaste medresenärer alla gånger kanske, men va fan. Underbart i alla fall. Det kommer göras om. :)
På tal om Alper, så har Ebba Luna utmanat mig att berätta sju sanningar om mig själv.
Så här lyder utmaningen:
Länka till den som utmanat dig
Berätta sju sanningar om dig själv
Utmana sju personer
Lämna ett meddelande till dem du utmanar
Okej, visst, jag kan ju försöka. Men vet jag så pass mycket om mig själv? Egentligen?
Det återstår att se...
1. Jag tycker att böcker är världens bästa uppfinning. Jag älskar böcker, jag är besatt av dem. En av mina högsta drömmar är att ha ett alldeles eget bibliotek i stil med det som finns i slottet i Skönheten och Odjuret.
2. Jag tycker att äldre (och ofta kända, det medger jag...) män är vansinnigt stiliga.
3. På skolresa i Prag åkte jag och två kompisar åt fel håll på spårvagnen och hamnade ute i ett industriområde mitt i natten, med väldigt lite pengar på oss... Vi lyckades dock, lovad vare Oden, efter många strapatser ta oss till vårt hotell utan att bli sålda som sexslavar...
4. Jag har aldrig någonsin rökt, och är vansinnigt stolt över det. (Däremot har jag drömt att jag har gjort det, ett flertal gånger, av någon outgrundlig anledning...) Är rabiat icke-rökare.
5. Om man bortser från vinet på universitetsnollningsbrännbollen har jag aldrig druckit hembränt.
6. Jag har haft viktkomplex hela livet.
7. Jag önskar att jag kunde använda magi som de gör (på Hollywoodvis...) i en av mina favoritfilmer "The Craft".
Kanske inte var så jäkla spännande. När det här inlägget väl är publicerat kommer jag kanske komma på ett gäng andra sanningar som jag då tycker jag borde tagit med istället. Får väl se om jag skriver några till då då.
Från det ena till det andra så är jag numera i princip arbetslös. ARBETSSÖKANDE!!, menar jag. Och pank. Nästan. INTE så kul. Nån som har en ledig tjänst som passar mig perfekt och betalar trevliga pengar??
ÄNTLIGEN!!!
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1612307.ab
Blott en dag, ett ögonblick i sänder
Isarna smälter, haven gör uppror och djur utrotas på löpande band.
Folk svälter.
Ett folk utrotar ett annat.
Människor dödar verkligen varandra för att de tror - tror, för i helvete! - på olika saker. (.. och vad tror de egentligen på? Våldet som mänsklighetens frälsare?)
Våldtäkter. Överfall. Rån. Misshandel. Dödsskjutningar och knivmord i skolor och på universitet.
Livsglädjen får sig en törn när jag inser hur världen ser ut.
Jag blir helt ifrån mig när jag tänker på att min egen lycka och blotta önskan att överhuvudtaget fortsätta andas - min älskade, det vackraste som finns, det enda genomgoda i denna sinnessjuka värld - skulle kunna ryckas ifrån mig vilket ögonblick som helst, på grund av denna ondska.
Varför ska onda saker hända goda människor?
Det är kanske läge att bli en av de onda? Det är ju aldrig de som drabbas. De onda begår sina brott mot goda människor. De goda måste leva med konsekvenserna. De onda kommer undan med mord. Det är kanske läge att bli en ond människa istället?
Kanske. Men nej. Just på grund av allt ont är det viktigare än någonsin nu att vi som faktiskt innerst inne är goda människor är snälla mot varandra. Det är inget fel med snällhet, medmänsklighet, värme och kärlek. Det är det som håller oss uppe.
Ondskan ska bekämpas. Och det enda som kan göra det är kärleken. För kärleken är det starkaste som finns.
Trasig!
Vad är det frågan om?? Okej att jag fyllde 24 för en dryg månad sen och hade en hel del ångest för det, men jag trodde inte att jag skulle börja förfalla riktigt än?!
Och dessutom var jag tvungen att vakna mycket tidigare än planerat idag. Så då utnyttjar jag väl tiden lite då och uppdaterar mig, äntligen...
Sitter här och funderar på vad jag ska dricka till frukost, vad som ger bäst start på morgonen. Varm choklad är nog tyvärr ute ur bilden, eftersom vi inte har så mycket mjölk hemma. Kaffe - mmm... Kaffe är alltid kaffe. Den doften... aaaarrrghghhlhlhlhlll... Men så är det det där snacket om att det inte är bra för magen, att man inte ska börja dagen med kaffe... Hmm. Eller te. Funkar ju alltid. Problemet är bara vilket av de många teer vi har som man ska välja... Hmm. Ilandsproblem, jag vet, men ju bättre morgon jag får desto bättre blir världen att leva i, det lovar jag. Åh! Just det, mina slottskollegor kom fram till något om mig häromdagen. Nämligen anledningen att jag inte gillar barn. Jag är inte helt säker på att jag håller med om allt, men det var i alla fall vansinnigt roligt. De kom fram till att anledningen till att jag inte gillar barn är för att de påminner alldeles för mycket om mig själv. Framför allt bebisar. De har ju ganska märkliga liv, liksom. De sover, vaknar, skriker, får mat, blir tysta, blir förbannade, sover en stund, vaknar, blir förbannade, sover en stund, vaknar, får mat, sover en stund, får mat... osv. Som sagt, jag håller inte med om allt, men det där med att regelbundet bli förbannad, DET kan jag skriva under på! :D Hihihihihi.
Idag är det föreläsning, sen plugg hemma, och ikväll är det den första av fyra mordgåtor denna vecka. PLUS repande av mordgåta med våra reserver på söndag! Gaah.
Nåväl, jag ska gå och äta den där frukosten nu. Nej, jag vet fortfarande inte vad jag ska dricka.
Ha en bra dag, det är ändå gött att leva! :)
Innehåll: lite ointressant. Och vansinnigt roligt.
Hur ligger läget just nu? Den mesta ångesten har gått och lagt sig. :) Skönt det. Största problemet just nu är det gamla vanliga, alldeles för mycket saker att göra på alldeles för lite tid. Tusen sidor kurslitteratur och en pm varje vecka. Minst tre rep i veckan. Pysselhelg nu i helgen. Sociala kontakter att upprätthålla.
En ganska ointressant tillvaro, händelsemässigt. Inget coolt att rapportera om.
Gäsp.
Lite sliten.
Har nedrans ont kring nyckelbenet, eller kanske i nån muskelpryl runt nåt revben eller nåt. Har förmodligen sträckt mig när jag spelade wii alldeles för våldsamt i söndags. Piiiinsamt...
Nu när jag äntligen har lärt mig hur man lägger upp filmer från youtube så måste den här upp. VANSINNIGT rolig. :D Enjoy!
[Förresten, Alex: När du tittar på en film på youtube finns ett fält där det står "embed". Kopiera den texten. Gå in på din blogg. Tryck på html-knappen ovanför textrutan. Ett annat fönster öppnas. Klistra in texten där. Se till att den står inom klamrar, såna här < >. Tryck sen på uppdatera. Sen: VOILÁ!]
På tal om ångest...?
Manic monday
Ja jag vet att det är torsdag idag, men eftersom måndagen var så manic så hann jag ju inte skriva då. Hinner egentligen inte skriva nu heller, när jag tänker efter... Måste ju klä på mig, skriva inköpslista, gå till affären, handla, gå hem igen och baka kanelbullar. Kanelbullens dag idag, ju! :) Dessutom borde jag verkligen plugga också. Och jag har bara fram till kl 13.30 på mig, för sen måste jag trampa iväg till uni för att få håret lockat. Jorå, för fan. Det är ju genrep ikväll, och eftersom min permanent inte är så mycket att hänga i granen längre så måste vi experimentera lite. och det är ju bra om man provexperimenterar innan det blir på riktigt. Jepp, glöm inte det.
NOLLEFÖRESTÄLLNING AV "I CHURCHILLS HEMLIGA TJÄNST-eller man krigar bara två gånger" nu på fredag i Örebro universitetsaula kl 19!!! SISTA CHANSEN - BE THERE!!!
Men det var ju den maniska måndagen jag skulle prata om... Jag gör som så att jag återkommer när bullarna jäser!
Glömde...
...en jävligt viktig sak, som faktiskt kan kopplas ihop med de båda första punkterna i förra inlägget. Dels klimatångest, dels att det väl ändå finns viktigare saker att ta itu med än att någon ritade en bild av en himla snubbe som nån annan snubbe jävligt långt borta har bestämt är en jävla gud eller nåt.
Den absolut främsta anledningen till att jag ofta tar bilen i stället för cykeln (i alla fall kvällstid), fast jag inte ska särskilt långt, är faktiskt inte att jag är lat - utan att jag är rädd för att bli överfallen och våldtagen.
Det där med våldtäkt alltså. Det är förmodligen ett av de största frågetecknen i min sinnevärld. HUR kan man göra en sån sak? Och en annan sida av det hela - VARFÖR görs inget åt det? Varför accepteras våldtäkt i det närmaste som ett naturligt inslag i samhället? Och HUR och VARFÖR kan vi gå med på att kvinnor i sin rädsla för att utsättas för detta blir allt mer isolerade hemma? (Jag är själv ett ypperligt exempel. Jag drar mig ofta för att gå ut efter att det har blivit mörkt.)
Är det så? Har kvinnors rättigheter och möjligheter blivit för många nu, så att vi måste lära oss vår plats igen, är det så? Är det därför "män" (de förtjänar inte att kallas det - riktiga män våldtar inte!) har börjat våldta allt mer till höger och vänster? "Nej, för fan, ni får ju rösta, nu får ni fan hålla er hemma efter solnedgången åtminstone! Annars jävlar ska vi minsann visa vår makt över er!"
Jag undrar bara.
Våldtäkt är det absolut vidrigaste som finns. Det är det jag är mest rädd för i hela världen. Förutsatt att världen inte smälter, förstås.
Rörigt i huvudet
1. Jag har sån jävla klimatångest. Jorden dör framför ögonen på oss. Och vad gör vi? Blundar och hoppas att det ska gå över. Det funkar inte längre.
2. Med anknytning till ovannämnda problem - finns det inte viktigare saker att bli förbannad över och hota att mörda folk för än en jävla blyertsteckning? Visst, jag har respekt för att folk har sin religion och inte vill att folk ska jävlas med den och det ena med det sjunde, ...men va fan? Muslimer - ni behöver lära er att slappna av lite.
-->Följande punkter har en sak gemensamt: Tidsbrist.
3. Jag pluggar 37,5 högskolepoäng den här terminen, 30 poäng historia heltid plus en kvällskurs på 7,5 poäng om Astrid Lindgrens författarskap. Det är roligt, alltihop. Men tufft. Och mycket.
4. Jag har två extrajobb. De ska också passas in då och då.
5. Örebrospexet kräver sitt och lite till. Som alltid. Det är en girig jävel.
6. Jag måste, behöver, vill gå ner i vikt. Då måste man träna och tänka på vad man äter. Det tar tid.
--> För att, i anknytning till punkt 6, också få en sund själ i den förhoppningsvis någon gång sunda kroppen, behöver och vill jag dessutom ägna mig åt följande:
7. Läsa böcker. Skönlitteratur. För att det är underbart och jag älskar det.
8. Uttrycka min kreativitet. Skriva egna böcker. Stå på scenen. Sånt är inget man gör på en kafferast.
9. Min hedendom.
10. Odla på balkongen. Eller på fönsterblecket i köket. Det är ju faktiskt vinterhalvår snart.
11. Ha ett någorlunda socialt liv och umgås med dem jag tycker om.
***
Kort sagt - det är lite mycket just nu.
Kärlek!
Folk eller puckon? Same shit...
Jag ska nu skälla på alla jävla puckon här i världen. Nej, inte alla. Men de flesta. Till att börja med de puckon som finns i mer eller mindre officiella instanser. Varför vet inte en nyhetsuppläsare (på Mix Megapol, i och för sig, men i alla fall. RADIO!) att man inte omkommer till följd av en misshandel, utan att man avlider? Och folk i allmänhet sen. Varför säger folk att man tar självmord, när det heter antingen begå självmord eller ta livet av sig? Varför säger folk att man får lungcancer tack vare cigaretter, inte på grund av? Varför heter det numera chansen att flyplanet ska störta, och inte risken?
Jag begriper inte varför folk inte kan prata.
Jag själv är inte folk. Jag kan prata. Korrekt, till och med. Verkar vara jävligt unik på det sättet. Eh, hurra?
Frustrerad, arg och jätteledsen
De senaste veckorna har vi funnit små otrevliga överraskningar här och var i lägenheten - överraskningar i form av kattkiss. Bl. a. har de hittats i en klädhög (uteslutande bestående av mina kläder, för övrigt) och på badrumsmattan. Och så det senaste fyndet som skedde för ca två timmar sen - i vår säng. (På min sida.) Raka vägen genom sängkläder, täcke och bäddmadrass. Treeevligt.
Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen! Det är så frustrerande! Vi vet ju faktiskt inte vem av katterna det är (även om vi tror att det är Zelda som ligger bakom), så vi vet inte vem vi ska skälla på. Och dessutom ska man inte skälla på katten för något den gjort fel om man inte tar den på bar gärning när den gör felet - annars förstår den inte vad den gjort för fel. Och det är ju logiskt, i och för sig. Men vad ska vi göra då? *maktlös*
Är så arg! Känner för att sparka hårt på något. Allra helst katten som kissat i vår säng. Men sånt gör man inte. Istället ska man börja fjäska ännu mer för fanskapet så att den inte gör om det igen.
Alltså, rent förnuftsmässigt vet jag att katter inte kissar på fel ställen för att jävlas. De gör det för att visa på att något är fel. Det är ett uttalande från deras sida. Typ "rensa lådan oftare", eller "byt märke på maten", eller "släng ut den andra katten från mitt revir", eller "flytta härifrån, jävla puckon till människor så vi kan ta över världen i lugn och ro". Okej då. Förnuftet säger mig att så är fallet, katten vill bara få fram en poäng. Men jag börjar fan undra. (Min sida, mina kläder...?)
Och hur kul känns det liksom? Här tänkte man slå två flugor i en smäll (jag vill ha katt, katterna på katthemmet vill ha ett hem - vilken win-win-situation!) och man tror att man gör en god gärning och kanske t.o.m. får lite schysst karma vid sidan av att man får ett troget och mysigt husdjur. Man lägger ner tid och pengar och energi. Men vad får man tillbaka? Kattkiss i sängen och på kläderna. Tack som fan. Det känns ju verkligen värt det vid såna tillfällen. Verkligen.
"Jaha, men lämna tillbaka dem då, så blir du ju av med problemet! Det är väl inte så jävla komplicerat?!" säger säkert någon nu. Men då är det ju bara den lilla detaljen att bara tanken på att lämna tillbaka någon av våra små älsklingar till katthemmet gör mig gråtfärdig. Så jo, det är jävligt komplicerat.
Fan. Jag vill sova.
Men framför allt vill jag att katten ska sluta kissa på fel ställen!!!!!
HELVETE!
JORDEN ÄR I FARA!!!
Nog för att jag kanske kallar mig humanist då och då. Nog för att jag ser mig själv som ganska tolerant. Och nog är det lätt för mig i min priviligierade del av världen att sitta och säga det som jag nu ska säga.
Men jag har absolut ingenting till övers för de avskyvärda okunniga ignoranta tjuvjagande mördare som utrotar våra djur och förstör vår natur. ALLAS våra djur! ALLAS vår natur! För min del får dessa "människor" som helt utan skrupler och med gott samvete hugger ner regnskogen och slaktar bergsgorillorna och tigrarna - för lite jävla pengar! - gärna svälta/törsta/på annat sätt plågas ihjäl. Det är vad de förtjänar.
Era jävlar! Fattar ni inte?! Hur kan ni vara så vidriga? Jag skäms över att tillhöra samma art som ni. Ni är inte människor, för människor har hjärta och hjärna. Vad fan är ni? Ni är INGENTING!!! Men ni förstör ALLTING.
Jag är fyrfaldig WWF-fadder. Det är mitt ynka bidrag. 400 kr i månaden. Men jag inbillar mig att den summan faktiskt hjälper något, någonstans. Och jag gör det jag kan, just nu. Tänk om alla gjorde det.
Vad gör du?
Från en evighet till en annan
Rubriken syftar på min "skriva-nytt-inlägg-i-bloggen"-frekvens...
Men det händer ju inte så mycket, å andra sidan. Jobbar ju mest, som sagt. Och att rapportera om alla korkade människor man råkar ut för under visningarna skulle vara omöjligt. Och inte så himla kul, kanske. ...Men hur kommer det sig att folk tror att bara för att de har betalat den hiiisnande summan av 60 kronor så har de rätt att själva prata sönder en hel visning? Hur kommer det sig att deras mobiltelefoner alltid ringer? Hur kommer det sig att idioterna dessutom SVARAR i mobilen när den ringer mitt i berättelsen om fången vars bror blev torterad till döds på Örebro slott på 1500-talet? Hur kommer de att de går och pratar i mobilen en halv visning? Hur kommer det sig att de envisas att gå på visningar som är på språk de inte förstår, så att EN jävel av tio som kan språket ska simultantolka HÖGT samtidigt som guiden pratar? Vad är det för fel på folk?
Suck. Okej att de i princip betalar vår lön, men va fan... PUCKON!!! MÄHÄN!!! ÅBÄKEN!!!
Nåväl.
Lite nytt är det ju faktiskt sen sist. Ytterligare en katt har fått ett hem hos oss, Zelda. Väntar och hoppas med spänning på att hon och Winston ska bli polare... Annars måste vi lämna tillbaka henne. Anledningen till att vi skulle skaffa en katt till var för att Winston skulle få en kompis, en lekkamrat. Vi började få dåligt samvete eftersom vi var borta så mycket på dagarna, och han fick vara ensam. Förhoppningsvis är det inte bara önsketänkande att det börjar gå bättre. Ibland stryker de sig mot varandra, nosar och slickar lite på varandra. Det är väl bra? Undrar vad det betyder när de liksom jabbar med framtassarna mot varandra och sen lägger "armarna" om varandra medan de balanserar på bakbenen och biter varandra i halsen/nacken? Det verkar inte vara några hårda bett. Och det är väl också bra?
Vi får se, vi får se...
Har gått ner några kilon, förresten. Trevligt. Då blir mamma och pappa glada, eftersom de sist de träffade mig tyckte att jag började bli sjukligt överviktig. Kul att höra. Verkligen. Skönt att känna att de tvivlar på ens karaktär, liksom. Lika kul som när de tror att man aldrig kommer kunna få något jobb. Inga talanger man har, ingenting man kan eller har gjort spelar nån roll, för är man inte smal kan man inte göra dem stolta. Verkar det som.
Det sved att höra, ska jag säga.
Men inga hard feelings. Man vet ju att de bara menar väl och tänker på min hälsa. Och visst, det finns ju en viss poäng i vad de säger. Dessutom hade tydligen min morfar diabetes, vilket jag inte visste om... och det vill man ju undvika att få. Så neråt ska jag, en bra bit till. Både för min hälsas skull, och för att visa dem att jag kan. De ska få SKÄMMAS för att de tvivlat på mig!
PHEW!
Det är roligt som fan. Skådespeleri och historia är två av de bästa sakerna som finns. Och jag får pengar för det också. Men ett stort jävla mastodont-minus med min arbetsplats är att det spökar där. På riktigt. Jäääävligt läskigt. Spökvisningar nattetid fredagar och lördagar. Avskyr det. (Förutom pengarna då.)
Men förutom det, som sagt, roligt som fan. Mina kolleger Johanna O, Jonas och Fredrik är fantastiska, alla på sitt eget unika sätt. Ni underbara vackra begåvade människor - jag är hedrad över att få arbeta med er.
Ont i fötterna, trött, hungrig. Men ganska glad ändå. Fick nämligen avsluta arbetsdagen med en väldigt rolig allmänvisning. Hade turen att få tre vuxna, svenska - woho, slapp prata engelska!!! - , mycket historieintresserade och mycket trevliga personer på min visning och gick runt med dem i en timme och tio minuter, minsann. Är jättestolt över att jag kunde så mycket som jag kunde. Glad. :)
Och på onsdag kommer föräldrarna och kollar på Vasaborgsvisningen. Spännande.
Dessutom har jag fått ett litet "break" - som det heter på utrikiska - på andra jobbet. Kommer inte behöva jobba lika mycket som jag räknat med. Skööönt. Lite mindre pengar, men det skiter jag i! :)
Vad fan har mer hänt? Eftersom jag jobbat i vad som känns som 168 timmar så har jag inte haft någon som helst fritid. Ingenting har hunnit hända! Blöh!
Sorry, roligare än så blev det inte den här gången. ;)
Kära blogg!
Grillfesten med vännerna blev helmysig. Det är coolt att inse att i dessa härliga människors sällskap blir även jag rolig. Tack vänner! Tyvärr åkte jag på att jobba dagen efter, varför vi var tvungna att bryta upp alltför tidigt. Men det var härligt så länge det varade. Kan vi göra om det snart igen, snälla?
I lördags drog Dennis och jag till Gbg. Tog oss till Saltholmen. Så kom det lilla problemet med att hitta en parkering. Vi svänger in på en stooor parkering med massor av platser - som alla visar sig vara förhyrda. Vi snurrar lite. Frågar några som kommer förbi var man kan parkera. Ojojoj, ni skulle inte tagit bilen en dag som denna (fantastiskt väder), tycker de. Nej, vi kunde ju gått från Örebro, säger vi. Precis då kommer en kvinna förbi och hör vår konversation. "Hur länge ska ni stanna?" frågar hon. "Vi åker imorgon förmiddag," svarar vi. "Men då kan få låna min plats," säger hon och knallar iväg mot sin förhyrda parkeringsplats, och vi följer efter. Värsta flytet!!! :-)
Trevligt på Brännö. Jävligt varmt att ta sig till stugan med vad som kändes som 30 kilo packning i 35-gradig värme och totalt stillastående luft... Trevlig lugn fest. Bortsett från ett barn på ett par år var Dennis och jag yngst - men ni kan ju gissa vilka som gick och la sig först...?
Söndagen kom, vi åt frukost på värdshuset, tackade för oss och tog båten till fastlandet igen. Det var dags för Liseberg. Skojsigt skojsigt. Åkte den nya attraktionen Uppswinget. Kul, men riktigt läskig. Och så lite air hockey, såklart. Oavgjort! HA!
Kom så hem igen, hämtade Winston från kattvakten, och en ny vecka började. En vecka som började på ett sätt jag aldrig trodde...
Jag skulle åka till SAKAB och jobba i måndags. På vägen dit, precis efter att jag svängt ut ur en rondell, körde jag på en cyklist. Jag såg henne verkligen inte komma. Det var som om hon bara dök upp ur tomma intet mitt framför min bil. Usch. Vi har redan klarat upp allting oss emellan, men jag blir trött bara jag tänker på olyckan. Orkar inte berätta detaljer. Det viktigaste var att hon inte blev skadad, mer än ett ömt knä och en sträckning i nacken. Plus en rejäl chock. Något som jag också kunde skriva under på. Fy fan. Jag kan inte minnas när jag mådde så psykiskt dåligt senast. Jag undrar om jag någonsin mått så psykiskt dåligt. Tanken på att jag hade kunnat skada henne riktigt allvarligt... Det var fruktansvärt.
Men som sagt, vi har träffats och pratat och klarat upp saker och ting, jag ersatte hennes cykelbarnsits som gick sönder vid smällen, och vi skildes åt, ja kanske inte som vänner, men definitivt inte som fiender. Och det känns så väldigt skönt.
Jag var ändå tvungen att ta mig till jobbet den dagen. Fattar inte hur jag lyckades köra två mil i den chocken... Blev en kvart sen. Fick jobba ett par timmar innan jag kunde bli avlöst och få åka hem. Då fick jag skjuts, för övrigt. Den eftermiddagen jobbade Dennis eftermiddag, men han ville inte att jag skulle vara ledsen och ensam. Så då ringde jag till söta rara underbara fina fantastiska Alex, som kom och var barnvakt åt mig i flera timmar. TACK OCH PUSS! Det var guld värt.
Och idag är jag ledig. Sen tyckte Winston att jag inte skulle få någon sovmorgon, men i alla fall... Jag är ledig i tre dagar! Kommer inte ihåg när jag hade så mycket ledig tid sist. Nu ska jag njuta en stund.
