Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Jajamensan, ni behöver inte vara oroliga, allt är som vanligt.
Suzer har en kris.
En existentiell kris. Inget är nytt under solen, eller på västfronten, eller nånstans.
Jag vet fan ingenting.
Inte vad jag vill, eller vad jag kan, eller vad jag ska bli, eller vad jag ska göra.
Mitt liv fortsätter rinna mig ur händerna. Jag är 25 år gammal, allt är ju försent nu. Det är bara att sätta sig och vänta på pensionen och sedan dö. Så känns det. På allvar. Jag kommer ju ändå bara vara en desperat hemmafru i 40 år.
Jag kommer aldrig få nåt meningsfullt jobb. Det bästa jag har att komma med är (snart, förhoppningsvis) en sketen, töntig fil.kand. (som halva befolkningen har) i svenska språket från Örebro töntuniversitet. Jag är inte som en gammal klasskompis från gymnasiet direkt, som bott i London i typ fem år och har nån jävla flashig masters degree från typ Westminster College eller vad det nu hette, och jobbar på Apple... eller som en annan gammal klasskompis från gymnasiet, som verkar leva ett helt fantastiskt och meningsfullt liv, med mycket vardag hon liksom jag, men hos henne verkar det alltid finnas en guldkant på allting, jämt.
Det är ju underbart för dem.
Synd bara att jag inte lyckats med nånting.

I mina mörkaste stunder går tankarna ungefär såhär "Vad faan ska det bli av mig?!  Varför har jag inte gjort nånting häftigt? Vad har jag att visa upp? Varför sitter jag fast i jävla tönt-Örebro, med en töntig halvkass eventuell (!) töntexamen från Örebro töntuniversitet? Varför är alla andra så mycket coolare än jag? Varför är alla andra riktiga häxor med flera hundra år gamla själar, eller älvor och skogsrån, medan jag bara är en jävla tönt? En wanna-be, en loser, en halvfigur."

Häxor och älvor? Jo, jag var med mina flickor på reikihealing igår. Enkelt förklarat så handlar det om att återställa balansen i ens livsenergi, som finns som i ett kraftfält (aura, om man så vill) runt varje människa. Min första upplevelse av reiki fick jag i december, när jag var vidbränd, och det var fantastiskt. Jag var lycklig och harmonisk en hel vecka efteråt. Det var som om hon hade sett rakt in i både mitt hjärta och min hjärna, och jag har nog aldrig känt mig så bekräftad. Sessionen igår blev tyvärr en väldig besvikelse. I och för sig var det bra det hon sa, nämligen att jag inte alls var lika stökig och rörig (i min energi) som förra gången, utan att det märktes att jag har börjat tänka mer på mig själv, och på att ta bättre hand om mig själv. Hon hade alltså inte mycket att säga däremot. Jag fick rådet att följa mitt hjärta mer, att inte tänka så mycket hela tiden, och inte tänka på att jag tänker så mycket hela tiden. Och så dök det upp ett enda ord hos henne (energierna kom och lämnade det, liksom), ett enda ord som hon inte fick någon som helst vidare förklaring på, men det var väldigt viktigt att hon sa det till mig, just det här enda ordet. Ni kan aldrig gissa vilket ord det var.

...............

Barn
...............

Ja, precis. Djävulens avkomma. DET var tydligen väldigt viktigt.
Faan vad obehagligt!!!

Hur som helst, M är tydligen en eterisk varelse, en älva, ett skogsrå. Och J, den slynan (alltså, hon är ju egentligen genomunderbar och jag älskar henne, men det är bara så orättvist!!!), ja hon var en häxa hon. En riktig häxa. En häxa med en gammal själ, men samtidigt den nya tidens människa som de gamla visa känner sig trygga med att lämna över till, i vetskapen om att kunskapen kommer förvaltas bra. Och hos henne dök det minsann upp en hel radda med häxor och trollkarlar som sa "Hon är en av oss".
Jaha ja. Nog för att jag kunde leva med att hon var medial, men att hon nu är häxa...
Själv är jag ju en wanna-be-häxa, har varit det till och från ända sen gymnasiet. Undrar om inte det här var sista spiken i kistan nu. Jag är inte speciell, på något sätt, över huvud taget.

Jag är inte som flera av mina slottskollegor heller, som är jättebegåvade skribenter, och som tjänar pengar på det. Jag har velat skriva i hela mitt liv. Och när jag var liten trodde jag på att det skulle bli något av mig. Då hade jag tron på att jag kunde. Men jag inser mer och mer att jag bara är en wanna-be i det fältet också.

Det här är SÅ deprimerande.
Alla drömmar jag någonsin haft smulas sönder framför mina ögon. Jag har ytterst begränsad, eller ingen över huvud taget, talang inom alla mina intresseområden.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag kommer sluta i kassan på ICA. Fast vid det laget är väl kassorna avskaffade... Men i alla fall. Har jag tur, och universum vill mig väl någon gång, då kommer jag få ett jobb där studieskulden inte behöver vara så hög, så att säga. (All respekt för ICA-kassörskor annars, liksom.) Och då får jag äntligen en fast inkomst.
Men en känsla av mening?
Skulle inte tro det.