Sedär. Suzer saknar scenen.
Jag vikarierar just nu för en kollega som är på semester i Los Angeles. Jag skulle också behöva resa iväg nånstans, långt bort, länge. Men vem har råd med det?
Jag känner mig så vilsen just nu. Mår inget vidare. Det känns som om något slocknat inom mig. Som om jag tvingas in i en form som inte passar.
Jag släpper taget om allting som betyder något, för att det sägs vara "det rätta" och mest förnuftiga att göra. Men förnuftet har aldrig hjälpt mig förut, varför skulle det hela plötsligt börja göra det nu?
Jag är en dålig kuratorspatient, jag gör inte mina läxor. Och jag gör inte som reikidamen sagt heller, att jag ska leva mer med hjärtat och inte så mycket med huvudet. Det är det enda jag gör. Mitt eget hjärtas röst känner jag inte igen, den är mig totalt främmande. Jag har nämligen aldrig hört den. Aldrig. Då och då försöker den så oerhört försiktigt viska fram något till mig, men jag hör den inte, eftersom världen och omgivningen då genast går in i red alert-läge och sätter igång och gapar och skriker och vrålar så högt att det är det enda som existerar och ditt hjärta drar sig tillbaka som ett skrämt vilt djur som du hade en enda chans att få komma nära. Och sen sitter du där, med all världens tyngd på dina axlar och ett huvud som bara vill explodera för att slippa trycket från allt förnuft som du tvingas hantera, och med en molande tomhet i hela din kropp.
Jag sörjer Vasaborgen. Jag sörjer det faktum att jag i sommar inte ska få springa runt på världens coolaste arbetsplats i historiska kläder och apa mig och spela allan och spela teater och få betalt för det. Jag sörjer att jag inte längre kommer vara en del av gemenskapen, slottsfamiljen. Jag sörjer alla förlorade tillfällen att få spela mot mina duktiga skådespelare och underbara människor till vänner. Jag sörjer myset. Jag sörjer det gemensamma svärandet över idiotiska turister och upptagna lokaler. Jag sörjer lunchtimmen med mina kollegor och vänner. Jag sörjer softandet under dagarna. Jag sörjer Jonas och Johanna. Jag sörjer slottet.
Jag sörjer denna stora del av mitt liv som är avslutad. Som jag har tvingats släppa taget om.
Kris konstateras. Suzer sörjer, saknar scenen samt slottet. Sakta sjunker Suzer som sten. Flickan förlorar förståndet.
Jag vänder ut och in på mig själv för att ställa upp, hjälpa till, fixa, ses som någon som är viktig, speciell, oumbärlig, som folk verkligen skulle sakna om jag och mina insatser försvann. Men det spelar ingen roll. Jag är nämligen inte oersättlig. Och jag lämnar inget bestående intryck på människor. Jag fladdrar bara förbi dem som ett löv om hösten. Någon kanske sparkar till mig, men det har de glömt efter några sekunder.
Jag känner mig så osynlig.
Så oviktig.
Så... beige.
Jag vet inte vem jag är. Jag har inget syfte. Det verkar inte finnas någon som helst mening med mitt liv. Inget syfte. Vad ska jag bli? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det? Hur ska jag leva?
Hur ska jag orka?
Jag vet ingenting. Jag känner ingenting. Och jag känner alldeles för mycket.
