Ingenting försvinner - utom tiden
Det som försvinner är tiden.
Lediga dagar är borta på ett ögonblick. Tiden går åt till att göra allt praktiskt som man inte hinner göra när man jobbar. Sedan får man panik.
Jag är trött på att jobba nu. Jag ser inte fram emot att börja plugga heller, eftersom jag inte har fått ha någon form av ledighet värd att nämna. Vill ju gärna hinna andas innan hysterin drar igång igen.
Jag känner mig som en dagslända som aldrig kommer kläckas.
Varför?
Varför är jag inte mer spännande?
Varför är jag så bekväm?
Innebär det automatiskt att jag inte kommer att leva livet ordentligt?
I så fall blir jag ledsen.
Jag är ju inte typen som impulsköper en bil och drar på musikfestival.
Jag är ju inte typen som jobbar som en idiot i ett år och sen åker jorden runt.
Jag är ju inte typen som är vild och galen och klarar allt.
Jag är en bekväm, orolig, beroende och handlingsförlamad varelse som skulle falla ner och dö om någonting förändras.
Så - kommer jag alltså bara sitta såhär i sisådär 60 år till (om jag har tur) och prata om livet som jag inte lever?
Jag har så många romantiska drömmar som oändligt långsamt krossas framför mina ögon. De är precis utom räckhåll för mig. Men ljudet när de går i kras är öronbedövande. Och allting har hamnat på repeat. Det händer om och om och om igen. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns där. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns. Drömmen krossas...
Hur många gånger kommer detta upprepas? Vid vilket spår kommer skivan slutligen stanna?
Från en evighet till en annan
Rubriken syftar på min "skriva-nytt-inlägg-i-bloggen"-frekvens...
Men det händer ju inte så mycket, å andra sidan. Jobbar ju mest, som sagt. Och att rapportera om alla korkade människor man råkar ut för under visningarna skulle vara omöjligt. Och inte så himla kul, kanske. ...Men hur kommer det sig att folk tror att bara för att de har betalat den hiiisnande summan av 60 kronor så har de rätt att själva prata sönder en hel visning? Hur kommer det sig att deras mobiltelefoner alltid ringer? Hur kommer det sig att idioterna dessutom SVARAR i mobilen när den ringer mitt i berättelsen om fången vars bror blev torterad till döds på Örebro slott på 1500-talet? Hur kommer de att de går och pratar i mobilen en halv visning? Hur kommer det sig att de envisas att gå på visningar som är på språk de inte förstår, så att EN jävel av tio som kan språket ska simultantolka HÖGT samtidigt som guiden pratar? Vad är det för fel på folk?
Suck. Okej att de i princip betalar vår lön, men va fan... PUCKON!!! MÄHÄN!!! ÅBÄKEN!!!
Nåväl.
Lite nytt är det ju faktiskt sen sist. Ytterligare en katt har fått ett hem hos oss, Zelda. Väntar och hoppas med spänning på att hon och Winston ska bli polare... Annars måste vi lämna tillbaka henne. Anledningen till att vi skulle skaffa en katt till var för att Winston skulle få en kompis, en lekkamrat. Vi började få dåligt samvete eftersom vi var borta så mycket på dagarna, och han fick vara ensam. Förhoppningsvis är det inte bara önsketänkande att det börjar gå bättre. Ibland stryker de sig mot varandra, nosar och slickar lite på varandra. Det är väl bra? Undrar vad det betyder när de liksom jabbar med framtassarna mot varandra och sen lägger "armarna" om varandra medan de balanserar på bakbenen och biter varandra i halsen/nacken? Det verkar inte vara några hårda bett. Och det är väl också bra?
Vi får se, vi får se...
Har gått ner några kilon, förresten. Trevligt. Då blir mamma och pappa glada, eftersom de sist de träffade mig tyckte att jag började bli sjukligt överviktig. Kul att höra. Verkligen. Skönt att känna att de tvivlar på ens karaktär, liksom. Lika kul som när de tror att man aldrig kommer kunna få något jobb. Inga talanger man har, ingenting man kan eller har gjort spelar nån roll, för är man inte smal kan man inte göra dem stolta. Verkar det som.
Det sved att höra, ska jag säga.
Men inga hard feelings. Man vet ju att de bara menar väl och tänker på min hälsa. Och visst, det finns ju en viss poäng i vad de säger. Dessutom hade tydligen min morfar diabetes, vilket jag inte visste om... och det vill man ju undvika att få. Så neråt ska jag, en bra bit till. Både för min hälsas skull, och för att visa dem att jag kan. De ska få SKÄMMAS för att de tvivlat på mig!
PHEW!
Det är roligt som fan. Skådespeleri och historia är två av de bästa sakerna som finns. Och jag får pengar för det också. Men ett stort jävla mastodont-minus med min arbetsplats är att det spökar där. På riktigt. Jäääävligt läskigt. Spökvisningar nattetid fredagar och lördagar. Avskyr det. (Förutom pengarna då.)
Men förutom det, som sagt, roligt som fan. Mina kolleger Johanna O, Jonas och Fredrik är fantastiska, alla på sitt eget unika sätt. Ni underbara vackra begåvade människor - jag är hedrad över att få arbeta med er.
Ont i fötterna, trött, hungrig. Men ganska glad ändå. Fick nämligen avsluta arbetsdagen med en väldigt rolig allmänvisning. Hade turen att få tre vuxna, svenska - woho, slapp prata engelska!!! - , mycket historieintresserade och mycket trevliga personer på min visning och gick runt med dem i en timme och tio minuter, minsann. Är jättestolt över att jag kunde så mycket som jag kunde. Glad. :)
Och på onsdag kommer föräldrarna och kollar på Vasaborgsvisningen. Spännande.
Dessutom har jag fått ett litet "break" - som det heter på utrikiska - på andra jobbet. Kommer inte behöva jobba lika mycket som jag räknat med. Skööönt. Lite mindre pengar, men det skiter jag i! :)
Vad fan har mer hänt? Eftersom jag jobbat i vad som känns som 168 timmar så har jag inte haft någon som helst fritid. Ingenting har hunnit hända! Blöh!
Sorry, roligare än så blev det inte den här gången. ;)
