Ingenting försvinner - utom tiden
Slagordet från helbraiga sommarlovsmorgonprogrammet "Tippen" - "Ingenting försvinner - allt finns kvar" - stämmer inte riktigt.
Det som försvinner är tiden.
Lediga dagar är borta på ett ögonblick. Tiden går åt till att göra allt praktiskt som man inte hinner göra när man jobbar. Sedan får man panik.
Jag är trött på att jobba nu. Jag ser inte fram emot att börja plugga heller, eftersom jag inte har fått ha någon form av ledighet värd att nämna. Vill ju gärna hinna andas innan hysterin drar igång igen.
Jag känner mig som en dagslända som aldrig kommer kläckas.
Varför?
Varför är jag inte mer spännande?
Varför är jag så bekväm?
Innebär det automatiskt att jag inte kommer att leva livet ordentligt?
I så fall blir jag ledsen.
Jag är ju inte typen som impulsköper en bil och drar på musikfestival.
Jag är ju inte typen som jobbar som en idiot i ett år och sen åker jorden runt.
Jag är ju inte typen som är vild och galen och klarar allt.
Jag är en bekväm, orolig, beroende och handlingsförlamad varelse som skulle falla ner och dö om någonting förändras.
Så - kommer jag alltså bara sitta såhär i sisådär 60 år till (om jag har tur) och prata om livet som jag inte lever?
Jag har så många romantiska drömmar som oändligt långsamt krossas framför mina ögon. De är precis utom räckhåll för mig. Men ljudet när de går i kras är öronbedövande. Och allting har hamnat på repeat. Det händer om och om och om igen. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns där. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns. Drömmen krossas...
Hur många gånger kommer detta upprepas? Vid vilket spår kommer skivan slutligen stanna?
Det som försvinner är tiden.
Lediga dagar är borta på ett ögonblick. Tiden går åt till att göra allt praktiskt som man inte hinner göra när man jobbar. Sedan får man panik.
Jag är trött på att jobba nu. Jag ser inte fram emot att börja plugga heller, eftersom jag inte har fått ha någon form av ledighet värd att nämna. Vill ju gärna hinna andas innan hysterin drar igång igen.
Jag känner mig som en dagslända som aldrig kommer kläckas.
Varför?
Varför är jag inte mer spännande?
Varför är jag så bekväm?
Innebär det automatiskt att jag inte kommer att leva livet ordentligt?
I så fall blir jag ledsen.
Jag är ju inte typen som impulsköper en bil och drar på musikfestival.
Jag är ju inte typen som jobbar som en idiot i ett år och sen åker jorden runt.
Jag är ju inte typen som är vild och galen och klarar allt.
Jag är en bekväm, orolig, beroende och handlingsförlamad varelse som skulle falla ner och dö om någonting förändras.
Så - kommer jag alltså bara sitta såhär i sisådär 60 år till (om jag har tur) och prata om livet som jag inte lever?
Jag har så många romantiska drömmar som oändligt långsamt krossas framför mina ögon. De är precis utom räckhåll för mig. Men ljudet när de går i kras är öronbedövande. Och allting har hamnat på repeat. Det händer om och om och om igen. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns där. Drömmen krossas. Den återuppstår. Hoppet finns. Drömmen krossas...
Hur många gånger kommer detta upprepas? Vid vilket spår kommer skivan slutligen stanna?
Kommentarer
Postat av: ebba
Jag känner med dig, fullt! Om du vill kan vi göra nagot du och jag när jag kommer tillbaka. Hjälpa varandra att bryta vara mönster! Vad säger du om det? Vi far höras. Och du, du är absolut inte trakig!! Stor uppmuntrande kram!
Trackback
