Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Ja, jag tror fan jag har det.
Om en timme och tio minuter är det min födelsedag. Jag blir 24. Dvs nästan 25. Och det är ju mycket.

Det är märkligt. Jag var singel i många många år. Trodde jag skulle förbli det för resten av livet. Att jag aldrig skulle hitta någon. Att någon aldrig skulle älska mig. Jag har aldrig dejtat i hela mitt liv. Inte ens Dennis dejtade jag, egentligen. Vi bara satte igång att hångla på en fest och gjorde det jävligt länge och sen blev vi ihop, liksom. Men i alla fall, under min singeltid så hade jag så jävla dåligt självförtroende att jag knappt vågade flirta ens en gång. Så nåt wild and crazy "hej jag är med i sex and the city och dejtar halva stan"-singelliv var det ju inte. I och med Dennis intåg i mitt liv insåg jag att jag faktiskt gick att älska, att jag var attraktiv och allt det där. Men då spelade det ju ingen roll, eftersom jag hade fått mitt på det torra.
Men nu... jag känner mig som en vidrig människa för att ens tänka den här tanken... men en del av mig vill tillbaka till singellivet. Jag är ju verkligen så sjukt jävla dum i huvudet!!!
Det handlar inte om att jag inte vill vara med honom. Det handlar om att jag vill prova på. Smaka mer av livet. Testa. Flirta. Dejta. Se om det kanske t.om. finns nån mer, nånstans, nån gång, som tycker att jag kan vara något att ha. Varför band jag mig så tidigt? Varför flyttade vi ihop direkt och genast? Varför skulle det gå så fort? Jag har ju hela livet på mig att "play house", som de säger i utrikiskan. Varför redan?

Intressant det där, att när jag tänker på att jag har hela livet på mig att play house, då är livet jäääättelångt. Men när jag tänker på allt annat som man vill/borde/ska/förväntas hinna med under en livstid, då känns det istället jäääääävligt bråttom.

Det är som att mitt liv inte handlar om mig längre. Det handlar alltid om oss. Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Det hann jag liksom aldrig ta reda på. Och så alla dessa skyldigheter. Ansvar.
Och bara en sån sak som det här blogginlägget. Inte ens det kan jag ju skriva utan att tänka på att det kommer såra honom, det kommer göra honom ledsen...
Men jag då? Om jag sprängs och krossas och ruttnar och kvävs inifrån om jag inte åtminstone får säga det här, få det ur mig...? Och om jag dessutom äts upp och förgörs av det fruktansvärt dåliga samvete jag får för att jag ens har sådana här avskyvärda tankar?
Jag har ju fått så mycket av det jag önskade mig. Hur kan jag vara så vidrig och egoistisk?!

Varför är man så dum i huvudet? När man är liten vill man bli stor, och när man väl är "stor" allt är ju relativt, då ångrar man bittert att man hade så bråttom att växa upp. Att man inte tog vara på tillfället.
Suck.

Undrar om det är därför det är så kul att svara på frågor om sig själv. Någon annan ställer frågan, men man vill svara på den för sin egen skull. För att liksom få lite koll. Om jag var tvungen att vara en hushållsapparat, vad skulle jag vara? Favoritfärg? Vem är sexigast i världen, och "du får inte säga Dennis"? Och hur, o hur, kunde jag svara Johnny Depp när det finns någon annan, mycket mer uppenbar, mycket närmare både titeln och mig?

Happy birthday to me, happy birthday to me, happy birthday dear whoever I am... happy birthday to me.
En halvtimme kvar nu.

Jag har varit ute och cyklat idag. Hade ett ärende, och när jag hade gjort ärendet kände jag bara att jag ville fortsätta cykla. Så det blev en spontan runda med skön, fundersam musik i lurarna, njöt av naturen som fick oron att lägga sig och vila en stund, lät tankarna komma och gå. Det var blå himmel, blek men strålande sol, hög klar luft och allmänt avstressande.
För det är fan inte lätt alla gånger.
Oron ligger där.
Ångesten.
Ångern?
Jag kanske gjorde fel. Hur hade mitt liv sett ut nu om jag gjort annorlunda då? Jag har ett bra liv nu - men man undrar ju vad som hade kunnat vara.
Att älska är det mest underbara och det absolut svåraste man kan göra.
Kärleken kan göra livet gudomligt vackert. Den kan också förstöra allting, skapa total förtvivlan och krossa ditt hjärta.
Vissa människor säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat. De människorna har förmodligen aldrig älskat. För då skulle de veta hur ont det gör. Och man frågar sig om det är värt det.
Men man kan ju inte sluta. Ingenting spelar någon roll - har ditt hjärta bestämt att du ska älska någon, då gör du det för evigt. Trots att förnuftet säger att du inte borde. Och trots att personen i fråga inte älskar dig.

Det är inte rättvist.
Inte mot någon.

Det blir en bra rubrik, även om jag inte är lika utmattad nu som jag har varit den senaste tiden. Skönt det.
Jag läser kurser i historia och litteraturvetenskap, vilket innebär sjukt mycket att läsa. Mitt jobb på slottet kräver också en hel del läsning, av manus... samt en hel del reptid. Och så mitt andra jobb... tja, det ger mig mest magont just nu. Urk.
Sen, när man väl har klarat av allt det där, då är det dags att börja sköta företaget Hemmet också.
Sambon jobbar skift heltid, och är alltså familjeförsörjaren, om man så vill. Självklart delar vi på hyra och andra utgifter, men själv tycker jag ju ändå att jag inte bidrar med någonting. Jag pluggar ju bara. Och jobbar lite extra vid sidan av. Alltså tycker jag - mer eller mindre omedvetet, kanske - att då får ju jag dra mitt strå till stacken genom att sköta den mesta av markservicen. "Nej men du behöver ju sova älskling, jag fixar det där." "Inte ska väl älskling, han har ju jobabt hela dagen, jag har ju bara varit hemma." Ni vet, allt det där andra vardagssmåplocket som jag skrivit om förut. Bädda sängen, röja i köket, plocka i och ur diskmaskinen, diska stekpannor, plocka i ordning, torka av bord, rensa kattlådorna, städa. Viktigt att påpeka i sammanhanget är att det är JAG som tycker det, Dennis blir alldeles förtvivlad när han tycker att jag gör mer än vad han gör. "Så ska det inte vara, det är ju precis lika mycket mitt ansvar!" säger han. Och det är ju skönt att höra. Men problemet är då istället att det tar mycket längre tid för honom än för mig att inse att det ser för bedrövligt ut hemma. Jag är alltså mycket petigare än han. Följaktligen inser jag att det behöver städas hemma, svär lite över att Dennis inte har gjort det, och så gör jag det istället. Och sen kommer Dennis hem från jobbet och säger "Men älskling, har du städat?" "Ja, det såg ju för jävligt ut här hemma. Det har det gjort i en vecka!" svarar jag. Och då blir han ledsen för att han inte har märkt det och för att jag har fått städa, igen. Och det är ju trist när sambon är ledsen.
När han dessutom är ledsen och slutkörd för att han också har varit sjukt uppbokad de senaste veckorna, och för att det är svårt med det ena eller det andra, då är det också trist. Men det är vid sådana tillfällen som den egna personen Suzer stiger tillbaka, och medmänniskan Suzer kliver fram. Det är då den del av min personlighet som är totalt osjälvisk intar hela mig, och jag ställer mig helhjärtat på hans sida och glömmer bort mina egna bekymmer. Det är ju självklart att man ställer upp för sin bästa vän. Man finns där, kramar om, tröstar, säger kloka ord, försöker muntra upp. Man lyckas ganska bra.

Och sen går luften ur en.
Man sliter och sliter och sliter för att skapa ett drägligt liv för sig själv och ens medmänniskor, och det bara går obemärkt förbi.

Och jag önskar att jag kunde göra mer. Att jag hade mer tid, mer ork, mer möjligheter. Jag är känd i mina bekantskapskretsar som den som är minst trolig att någonsin säga "jag vill jobba med människor". För det vill jag inte. Egentligen har jag inte mycket till övers för människosläktet.
Men det finns ju vissa som jag känner för. Riktigt, riktigt starkt.
Så starkt att mitt hjärta svämmar över.
Älskade vän, jag önskar jag kunde göra mer. Jag önskar dig allt gott i hela världen. Du förtjänar det bästa. Jag älskar dig för evigt. 

...och idag är det tisdag. Jag återkom visst aldrig medan bullarna jäste. Det hade jag inte tid med. Nåväl, förra manic monday har jag nästan förträngt nu. Men igår var det fanimej ännu mer manic. Kortfattat gick det till såhär: Steg upp kl 05. Var på jobbet 06:30. Jobbade fram till ca 13:45, med endast en kvarts lunchrast, och tog hand om ett antal egotrippade puckon. Åkte hem. "Pluggade" i typ nån timme. Lyxade faktiskt till det sen med att sätta mig i soffan och kolla på Simpsons. Åkte till universitetet. Stannade på vägen och köpte en macka på statoil. Satt på föreläsning mellan 18 och 19:45. Åkte till slottet. Repade mordgåta till 21:45. Hade självklart glömt mackan i bilen... Kom hem ca 22.20. Hungrig som en varg. Åt och fastnade framför datorn. Kom i säng kring midnatt.
...och så upp imorse kl 06. Jiizez...
Blir ju helt matt bara av att skriva det. Och nu har jag fan inte tid att sitta här! Tusen saker att göra och inte all tid i världen att göra dem på.

Peace out!