Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Ja, jag tror fan jag har det.
Om en timme och tio minuter är det min födelsedag. Jag blir 24. Dvs nästan 25. Och det är ju mycket.

Det är märkligt. Jag var singel i många många år. Trodde jag skulle förbli det för resten av livet. Att jag aldrig skulle hitta någon. Att någon aldrig skulle älska mig. Jag har aldrig dejtat i hela mitt liv. Inte ens Dennis dejtade jag, egentligen. Vi bara satte igång att hångla på en fest och gjorde det jävligt länge och sen blev vi ihop, liksom. Men i alla fall, under min singeltid så hade jag så jävla dåligt självförtroende att jag knappt vågade flirta ens en gång. Så nåt wild and crazy "hej jag är med i sex and the city och dejtar halva stan"-singelliv var det ju inte. I och med Dennis intåg i mitt liv insåg jag att jag faktiskt gick att älska, att jag var attraktiv och allt det där. Men då spelade det ju ingen roll, eftersom jag hade fått mitt på det torra.
Men nu... jag känner mig som en vidrig människa för att ens tänka den här tanken... men en del av mig vill tillbaka till singellivet. Jag är ju verkligen så sjukt jävla dum i huvudet!!!
Det handlar inte om att jag inte vill vara med honom. Det handlar om att jag vill prova på. Smaka mer av livet. Testa. Flirta. Dejta. Se om det kanske t.om. finns nån mer, nånstans, nån gång, som tycker att jag kan vara något att ha. Varför band jag mig så tidigt? Varför flyttade vi ihop direkt och genast? Varför skulle det gå så fort? Jag har ju hela livet på mig att "play house", som de säger i utrikiskan. Varför redan?

Intressant det där, att när jag tänker på att jag har hela livet på mig att play house, då är livet jäääättelångt. Men när jag tänker på allt annat som man vill/borde/ska/förväntas hinna med under en livstid, då känns det istället jäääääävligt bråttom.

Det är som att mitt liv inte handlar om mig längre. Det handlar alltid om oss. Jag vet fan inte vem jag är utan honom. Det hann jag liksom aldrig ta reda på. Och så alla dessa skyldigheter. Ansvar.
Och bara en sån sak som det här blogginlägget. Inte ens det kan jag ju skriva utan att tänka på att det kommer såra honom, det kommer göra honom ledsen...
Men jag då? Om jag sprängs och krossas och ruttnar och kvävs inifrån om jag inte åtminstone får säga det här, få det ur mig...? Och om jag dessutom äts upp och förgörs av det fruktansvärt dåliga samvete jag får för att jag ens har sådana här avskyvärda tankar?
Jag har ju fått så mycket av det jag önskade mig. Hur kan jag vara så vidrig och egoistisk?!

Varför är man så dum i huvudet? När man är liten vill man bli stor, och när man väl är "stor" allt är ju relativt, då ångrar man bittert att man hade så bråttom att växa upp. Att man inte tog vara på tillfället.
Suck.

Undrar om det är därför det är så kul att svara på frågor om sig själv. Någon annan ställer frågan, men man vill svara på den för sin egen skull. För att liksom få lite koll. Om jag var tvungen att vara en hushållsapparat, vad skulle jag vara? Favoritfärg? Vem är sexigast i världen, och "du får inte säga Dennis"? Och hur, o hur, kunde jag svara Johnny Depp när det finns någon annan, mycket mer uppenbar, mycket närmare både titeln och mig?

Happy birthday to me, happy birthday to me, happy birthday dear whoever I am... happy birthday to me.
En halvtimme kvar nu.