Tvära kast
Vad är meningen med att stå still vid ett rödljus och vänta ungefär halva tiden, och sen, medan det fortfarande är rött, ge sig iväg ut över gatan? Det förstår inte jag.
Varför, o varför, måste föräldrar cykla precis bredvid sina barn som inte har råkoll på cykeln än, och därför inte cyklar särskilt fort? Varför måste de blockera HELA cykelbanan?
Varför varför VARFÖR har alla jävla människor ha den förbannade jävla hor-attityden som säger "Det finns bara jag i hela världen, och jag skiter i allt och alla, det finns ingen eller inget som JAAAAAAG måste ta hänsyn till"?!?! (Om de nu ens känner till att det finns ett ord som heter hänsyn, vill säga.)
Och varför, o varför måste alla dumma jävla puckon stå och ha konferens i en stor jävla klunga mitt på gatan?!
GAAAAAAH!!!
Frustande och flämtande av ilska och dålig kondition och rejäl mjölksyra kommer jag så in i lägenheten. Ropar på katterna. Zelda ligger och slöar på kattmöbeln, jag ger henne (katten, inte möbeln) en puss. Går sedan in i sovrummet för att byta om. I sängen ligger Winston, den andra katten, alldeles nyvaken, med sömniga rödkantade ögon. Uppenbarligen är han så trött så han inte ens orkar protestera när jag börjar klappa honom. (Han brukar inte vara särskilt gosig, den här katten, så det är ganska uppseendeväckande!) Istället välter han omkull i sängen igen och börjar spinna. Nån minut senare kommer den andra katten och vill också vara med. Buffar lite på mig, och sen börjar de kramas och tvätta varandra. Och Winston spinner. Vi ligger i sängen alla tre och bara mår gott. Och all ilska rinner av mig som vatten på en gås.
Just där och då glimmar guldkanten till.
Dagens tanke
Framför mig ser jag en marksträcka belagd med kullersten. På vardera sida av denna sträcka finns det en parallell sträcka belagd med jämna plattor, och båda dessa sträckor är dessutom upphöjda med nån knapp decimeter från den första sträckan, den med kullerstenarna. På kullerstenarna verkar det då och då framföras någon typ av fordon, med hjul. Hmm. Hur, oh hur, ska min stackars lilla hjärna kunna ta till sig denna fruktansvärt svårfattliga situation? Jag menar, jösses, det krävs ju minst ett medlemskap i Mensa om man ska kunna räkna ut hur det här ska gå till!!
Men okej, om jag verkligen anstränger mig nu då. Tänker som tusan. Koncentration...!
Aha! Nu kom jag på det! Det är naturligtvis mitt på den kullerstensbelagda sträckan som jag som fotgängare ska förflytta mig!
Jag är så smart!!!
No more miss nice philantropist
Faktum slår mig med häpnadsväckande kraft.
Jag. HATAR. verkligen. människor.
Det finns naturligtvis många underbara undantag från regeln (min älskling, min familj och mina vänner), men i allmänhet så tycker jag inte om människor, det allra minsta lilla.
Inte bara på grund av det mest uppenbara skälet; att människan som ras är vidrig och inte borde ha rätt att leva och borde utrotas - vilket hon ju i och för sig snart kommer ta hand om alldeles själv eftersom hon är så jävla dum i huvudet och inte tänker längre än näsan räcker.
Utan så här i vardagliga situationer så hatar jag människor av den enkla anledning att de är dumma, fula, korkade, otrevliga, självupptagna, tröga, satans jävla äckel som beter sig som as och vars tankeverksamhet verkar låta ungefär såhär: "Dööööööööööööööööööööööh, vadåå, jag fattar ingenting, finns det andra varelser än jag i världen?"
Vad hände egentligen med den där tanken om att enbart intelligenta människor skulle få fortplanta sig?
(Åh, vilket ljuvt balsam för mitt vredgade sinne...)
Utopia, var är du?!
Dagens bok...
Jag började på den igår eftermiddag, direkt efter att jag läst ut Vägen till Jerusalem. Tempelriddaren tog slut idag. Imorgon, eller kanske ikväll, är det dags för Riket vid vägens slut.
Jag älskar mitt jobb just nu. :)
Att göra ingenting är fan så jobbigt
Jag är semestervikarie på ett ställe. Och det innebär i teorin att jag jobbar 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan, i fyra veckor. Men i praktiken har jag också semester. Det är så vansinnigt lugnt på det här stället under sommarmånaderna, så jag kan i princip sitta i solen, läsa bok och dricka kaffe och få betalt för det, utan att någon höjer speciellt mycket på ögonbrynen. Dels för att det knappt är någon som ser mig när jag gör det... men framför allt för att det knappt finns något att göra! Då och då dyker det upp grejer som jag glatt sköter, men oftast så är det totalt stendött. Så jag ser det här som min betalda semester. (Något som jag för övrigt aldrig har haft. Det måste kännas jävligt skönt när man väl får sin första, riktiga semester.)
Så det är jävligt soft på jobbet. Men segt. Jag har vikarierat i två dagar. Redan igår förmiddag kändes det som om jag hade suttit där en vecka, så segt går det.
Men jag är tacksam. :)
Dagens bok är "Vägen till Jerusalem" av Jan "Mannen" Guillou.
Det är intressant det där hur man förhåller sig till trafik ibland.
Jag var kolugn när jag satt i bilen på väg från arbetsplatsen till kontoret, när jag hamnade i en låång kö bakom både traktorer och husvagnar. Hur soft som helst. Puttrade fram där i 30 km, lyssnade på rockklassiker och himlade med ögonen åt bilen framför som desperat försökte köra om traktorn säkert tio gånger. Gärna i en kurva. Idiot. Men visst, du får gärna köra ihjäl dig för min del. En idiot mindre på våra vägar.
Men andra delen av min hemväg, den från kontoret till hemmet, den som görs på cykel... Då var det minsann andra tongångar i mitt tidigare så lugna sinne.
Då blev det:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU CYKLA SÅ LÅNGSAMT, PRECIS SÅ PASS MITT I CYKELBANAN UNDER VIADUKTEN SÅ ATT JAG INTE KAN KÖRA OM DIG, SÅ ATT JAG INTE HINNER FRAM TILL TRAFIKLJUSET INNAN DET BLIR GULT?!
Och:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU CYKLA MITT I VÄGEN BARA FÖR ATT DE HÅLLER PÅ OCH BYGGER OM GATAN?!
Och:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU GÅ ÖVER GATAN I HASTIGHET 0.5 CM/ÅR PRECIS NÄR JAG SKA CYKLA FÖRBI, så jag måste svänga jättekraftigt för att inte köra på dig, och samtidigt slå i min fot i marken när jag trampar (fråga mig för övrigt inte hur just det gick till, jag blev ganska överraskad själv)?!
Ungefär så. Och helt plötsligt finner jag mig själv nästan frustande av ilska.
Intressant.
Alltså, människor upphör aldrig att förvåna mig. Eller att göra mig förbannad, för den delen.
D och jag måste storhandla idag. Åka till Willys för första gången på vad som känns som månader. Det kanske i själva verket rör sig om en månad. Eller, möjligen, två... Hmm.
Hur som helst vet jag inte om jag är så värst sugen på det. Men det måste göras.
Jag har ärenden att göra också. Fan vet hur jag ska lyckas med dem, de är lite speciella. Jag får väl återkomma när grejen som ärendena ska vara är över.
Och så är jag vansinnigt sugen på öl.
Peace out.
