Tvära kast

Blev som vanligt galen på folk när jag cyklade hem från jobbet idag.
Vad är meningen med att stå still vid ett rödljus och vänta ungefär halva tiden, och sen, medan det fortfarande är rött, ge sig iväg ut över gatan? Det förstår inte jag.
Varför, o varför, måste föräldrar cykla precis bredvid sina barn som inte har råkoll på cykeln än, och därför inte cyklar särskilt fort? Varför måste de blockera HELA cykelbanan?
Varför varför VARFÖR har alla jävla människor ha den förbannade jävla hor-attityden som säger "Det finns bara jag i hela världen, och jag skiter i allt och alla, det finns ingen eller inget som JAAAAAAG måste ta hänsyn till"?!?! (Om de nu ens känner till att det finns ett ord som heter hänsyn, vill säga.)
Och varför, o varför måste alla dumma jävla puckon stå och ha konferens i en stor jävla klunga mitt på gatan?!
GAAAAAAH!!!

Frustande och flämtande av ilska och dålig kondition och rejäl mjölksyra kommer jag så in i lägenheten. Ropar på katterna. Zelda ligger och slöar på kattmöbeln, jag ger henne (katten, inte möbeln) en puss. Går sedan in i sovrummet för att byta om. I sängen ligger Winston, den andra katten, alldeles nyvaken, med sömniga rödkantade ögon. Uppenbarligen är han så trött så han inte ens orkar protestera när jag börjar klappa honom. (Han brukar inte vara särskilt gosig, den här katten, så det är ganska uppseendeväckande!) Istället välter han omkull i sängen igen och börjar spinna. Nån minut senare kommer den andra katten och vill också vara med. Buffar lite på mig, och sen börjar de kramas och tvätta varandra. Och Winston spinner. Vi ligger i sängen alla tre och bara mår gott. Och all ilska rinner av mig som vatten på en gås.
Just där och då glimmar guldkanten till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0