The day the music died
Michael Jackson är borta.
Alla hans låtar, och bara hans låtar, ligger på spellistan just nu.
Det får bli min hyllning. Mitt sätt att bli påmind.
Michael Jackson var i Sverige 1997. Jag var på konserten i Göteborg.
Jag var 14 år gammal och Michael Jackson var mitt liv.
Jag minns hur jag grät och låste in mig på badrummet för att min storasyster sa något ofördelaktigt om honom en gång... jag minns inte ens vad det var hon sa. Men jag minns hur arg och ledsen jag blev. Hon sa dåliga saker om den bästa människan i världen.
Han var så fantastisk på alla sätt. Han var en gud. Han gjorde så bra musik, och han var en sån enormt begåvad artist. Han gjorde så mycket gott för så många.
Han var min största idol då.
Åren gick, och min blinda kärlek svalnade. Jag stod för alltid kvar på hans sida, men jag kunde åtminstone öppna mitt sinne för andra åsikter.
Jag trodde aldrig på anklagelserna. Men jag kunde tänka "Okej, OM något olämpligt faktiskt hände mellan den där pojken och Michael, så var det... inte meningen."
Inte meningen?! Jag vet att det låter lamt, men om jag får förklara. Michael hade aldrig någon barndom. Och jag tror att det sätter sina spår i en människa. Jag tror att Michael på ett sätt var oerhört intelligent. På ett annat sätt så var han fortfarande ett barn i sinnet. Och barn vet inte alltid vad de gör. Om de gör något som är fel, så är det inte säkert att de vet att det är fel.
Tänk om, OM det nu hände något (vilket jag aldrig trott), det var något sånt det handlade om?
Jag kan inte riktigt fatta det.
Om han hade gått ur tiden för säg 12 år sedan, när min besatthet var som störst, vem vet hur jag hade mått den dagen? Jag kanske också hade dött. Bara lagt mig ner och dött. Jag hade gråtit och skrikit och kastat saker och smällt i dörrar och kanske begått våld på mig själv i ren förtvivlan.
Men nu...
Jag kan inte riktigt ta in det, tror jag.
Jag ser rubrikerna. Men det går inte in. Det är som om ordet "död" skulle betyda något annat. Vad vet jag inte, men något helt annat. Något mindre. "Michael Jackson färgblind" eller "Michael Jackson omgift".
Inte det som det faktiskt betyder.
Att han är borta. Att han inte finns mer.
Att världens störste har tagits ifrån oss.
Tårarna lurar lite i ena ögat. Men jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas öppna dammluckorna. Jag kan inte ta in det, och då kan jag inte sörja.
Jag spelar bara Michael Jackson ikväll.
Jag vill bli påmind.
Jag vill aldrig glömma igen.
Alla hans låtar, och bara hans låtar, ligger på spellistan just nu.
Det får bli min hyllning. Mitt sätt att bli påmind.
Michael Jackson var i Sverige 1997. Jag var på konserten i Göteborg.
Jag var 14 år gammal och Michael Jackson var mitt liv.
Jag minns hur jag grät och låste in mig på badrummet för att min storasyster sa något ofördelaktigt om honom en gång... jag minns inte ens vad det var hon sa. Men jag minns hur arg och ledsen jag blev. Hon sa dåliga saker om den bästa människan i världen.
Han var så fantastisk på alla sätt. Han var en gud. Han gjorde så bra musik, och han var en sån enormt begåvad artist. Han gjorde så mycket gott för så många.
Han var min största idol då.
Åren gick, och min blinda kärlek svalnade. Jag stod för alltid kvar på hans sida, men jag kunde åtminstone öppna mitt sinne för andra åsikter.
Jag trodde aldrig på anklagelserna. Men jag kunde tänka "Okej, OM något olämpligt faktiskt hände mellan den där pojken och Michael, så var det... inte meningen."
Inte meningen?! Jag vet att det låter lamt, men om jag får förklara. Michael hade aldrig någon barndom. Och jag tror att det sätter sina spår i en människa. Jag tror att Michael på ett sätt var oerhört intelligent. På ett annat sätt så var han fortfarande ett barn i sinnet. Och barn vet inte alltid vad de gör. Om de gör något som är fel, så är det inte säkert att de vet att det är fel.
Tänk om, OM det nu hände något (vilket jag aldrig trott), det var något sånt det handlade om?
Jag kan inte riktigt fatta det.
Om han hade gått ur tiden för säg 12 år sedan, när min besatthet var som störst, vem vet hur jag hade mått den dagen? Jag kanske också hade dött. Bara lagt mig ner och dött. Jag hade gråtit och skrikit och kastat saker och smällt i dörrar och kanske begått våld på mig själv i ren förtvivlan.
Men nu...
Jag kan inte riktigt ta in det, tror jag.
Jag ser rubrikerna. Men det går inte in. Det är som om ordet "död" skulle betyda något annat. Vad vet jag inte, men något helt annat. Något mindre. "Michael Jackson färgblind" eller "Michael Jackson omgift".
Inte det som det faktiskt betyder.
Att han är borta. Att han inte finns mer.
Att världens störste har tagits ifrån oss.
Tårarna lurar lite i ena ögat. Men jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas öppna dammluckorna. Jag kan inte ta in det, och då kan jag inte sörja.
Jag spelar bara Michael Jackson ikväll.
Jag vill bli påmind.
Jag vill aldrig glömma igen.
Jag upphör aldrig att förvånas...
...över människor. Oftast handlar det om hur dumma i huvudet de är. (Jag säger "de" eftersom det handlar om min synvinkel, och de ärkepuckon som jag då och då råkar ut för. Sen är kanske jag ett ärkepucko i någon annans värld, men här i min blogg så är jag Gud. Så dra åt helvete.)
Som sagt, allt som oftast handlar det om hur dumma i huvudet människor är. Dryga, självgoda, korkade och jävliga ångvältsmänniskor som saknar all typ av folkvett och vanligt hyfs, och bara går på i sina egna jävla ullstrumpor och skiter i allt och alla. Och det spelar liksom ingen roll hur många av den här sortens as du råkar ut för, för eftersom du trots allt inte totalt vill tappa tron på mänskligheten så tror du inte från början att någon kan vara så totalt jävla blåst. Men de bevisar att du har fel, och varenda gång blir du lika stum. Inte av beundran, utan av det andra. Vad nu det är.
Men idag läste jag en bekants blogg för första gången, och jag blev häpen över hur begåvade många människor kan vara. De skriver som gudar, de är allmänbildade och diskuterar politik, de får oss att skratta...
Please, oh please, let me bathe in your awesomeness!
Som sagt, allt som oftast handlar det om hur dumma i huvudet människor är. Dryga, självgoda, korkade och jävliga ångvältsmänniskor som saknar all typ av folkvett och vanligt hyfs, och bara går på i sina egna jävla ullstrumpor och skiter i allt och alla. Och det spelar liksom ingen roll hur många av den här sortens as du råkar ut för, för eftersom du trots allt inte totalt vill tappa tron på mänskligheten så tror du inte från början att någon kan vara så totalt jävla blåst. Men de bevisar att du har fel, och varenda gång blir du lika stum. Inte av beundran, utan av det andra. Vad nu det är.
Men idag läste jag en bekants blogg för första gången, och jag blev häpen över hur begåvade många människor kan vara. De skriver som gudar, de är allmänbildade och diskuterar politik, de får oss att skratta...
Please, oh please, let me bathe in your awesomeness!
Dagens bok
"A long way down"
av Nick Hornby
A long way down handlar om fyra väldigt olika människor som alla har bestämt sig för att ta livet av sig. Var och en av dem har bestämt att han/hon ska göra det på nyårsafton, genom att hoppa från en väldigt hög byggnad i London. Naturligt nog så träffas de fyra uppe på taket. Och ingen hoppar den kvällen. De börjar prata. De lär känna varandra, och deras liv flätas samman mer och mer. Och tiden går...
Ganska bra bok, tycker jag. En del tänkvärda saker. Lite jobbig att läsa, för ett par av karaktärerna är ganska osympatiska. Rent av störiga. Och störiga människor får jag nog av i mitt verkliga liv. Men ändå, helt okej att läsa på stranden (eller annan valfri plats av likvärdig intellektuell stimulans).
Betyg: 5 av 10
av Nick Hornby
A long way down handlar om fyra väldigt olika människor som alla har bestämt sig för att ta livet av sig. Var och en av dem har bestämt att han/hon ska göra det på nyårsafton, genom att hoppa från en väldigt hög byggnad i London. Naturligt nog så träffas de fyra uppe på taket. Och ingen hoppar den kvällen. De börjar prata. De lär känna varandra, och deras liv flätas samman mer och mer. Och tiden går...
Ganska bra bok, tycker jag. En del tänkvärda saker. Lite jobbig att läsa, för ett par av karaktärerna är ganska osympatiska. Rent av störiga. Och störiga människor får jag nog av i mitt verkliga liv. Men ändå, helt okej att läsa på stranden (eller annan valfri plats av likvärdig intellektuell stimulans).
Betyg: 5 av 10
Onion time
Nog för att det är skönt med sovmorgon. Men på ett sätt är det ännu skönare att gå upp tidigt, och känna att man får ut så mycket som möjligt av dagen. Son nu t.ex. Jag vaknade av ett oförklarligt brak (trodde naturligtvis det var katterna, men fortfarande har jag inte hittat något som gått sönder) kl 7 i morse, och nu är klockan bara drygt halv tio och jag har minsann redan kört en diskmaskin, ätit frukost och hunnit läsa ett par kapitel i en av de många böcker jag håller på med just nu. Känns bra. Effektivt. Just det, vinkat adjö till min man också, som ska iväg och jobba idag, för första gången i butiken i köpcentret lite söder om stan. Ingen smygreklam här inte. ;)
Vidare ska jag idag:
Dammsuga lägenheten
Köra minst en diskmaskin till, troligen två
Läsa mer bok
Softa och löka järnet
Den där sista punkten är viktigast. Kanske kommer den skötas utomhus. Värmen ska ju komma idag, har jag hört. Och eftersom jag jobbat 3 st 12-timmarspass under midsommarhelgen som varit så är jag värd lökning big time. :)
Vidare ska jag idag:
Dammsuga lägenheten
Köra minst en diskmaskin till, troligen två
Läsa mer bok
Softa och löka järnet
Den där sista punkten är viktigast. Kanske kommer den skötas utomhus. Värmen ska ju komma idag, har jag hört. Och eftersom jag jobbat 3 st 12-timmarspass under midsommarhelgen som varit så är jag värd lökning big time. :)
Dômo arigatô gozaimasu!
Här sitter jag nu äntligen, med ett glas vin. Jag är ledig i tre dagar.
Och det var lääänge sen jag uppdaterade bloggen. 090523 var senaste inlägget. Så, vad har hänt sen dess?
Me and my girl Ichiban har varit på spa. Och inte vilket spa som helst. Utan en helt gudomlig oas vid namn Yasuragi, utanför Sthlm. Inte ens ett helt dygn tillbringade vi där, men det gjorde inte så mycket, eftersom tiden på nåt underligt sätt inte verkade finnas på Yasuragi. Hela mindfulnessgrejen och zenbuddhismgrejen låg som en bubbla runt hela stället, och gjorde dig soft och avslappnad och bara... typ lycklig. Du brydde dig liksom inte direkt om vad klockan var. Vi hade faktiskt en hel del tider att följa, men det gjorde ingenting. Vi softade ändå. Vi tog det som det kom, och vi missade ingenting.
Vi pratade inte mycket. Det behövdes inte. Vi kommunicerade ändå. Och vi liksom bara ...var. Vi gled runt där tillsammans i våra yukataner och baddräkter och flinade lite fånigt ibland, bara för att vi mådde så bra.
Vi fick två behandlingar var, floating och fotharmoni, en vardera dagen.
Och så badade vi japanskt bad, vilket var en oväntad och väldigt härlig upplevelse. Och så badade vi i varm källa med Sven Wollter. YES! Kändisspaning på hög nivå! :) (Eller ja okej då, vi badade inte med Sven Wollter. Men han var i källan precis intill vår, samtidigt. Jag tycker det gills.)
Och så åt vi middag. Åh. Denna MIDDAG!!!
Det var den mest gudomliga mat jag någonsin ätit. Jag har inte ätit så långsam och njutit så medvetet av en måltid på... ja kanske nånsin.
Och så tog vi en promenad i den japanska trädgården.
Och så satt vi en stund vid det låga japanska bordet och lyssnade på regnet som kom från installationen av en datoranimerad (harmoniskt va?) bro vid en bukt någonstans i Japan.
Och så gick vi och la oss i våra låga sängar, med helt ljuvligt sköna sängkläder, och sov som två fånigt flinande stenar i ca 8 timmar.
På morgonen njöt vi av lyxig hotellfrukost, och efter den provade vi zenmeditation. Och jag köpte en alldeles egen speciell meditationskudde för 750 spänn innan vi åkte...
Avspända och lyckliga lämnade vi så denna fantastiska upplevelse. Men inte bakom oss. Yasuragi kan definitivt vänta oss båda snart igen, det kan jag garantera.
Jag kan bara säga:
Dômo arigatô gozaimasu, Yasuragi.
Och det var lääänge sen jag uppdaterade bloggen. 090523 var senaste inlägget. Så, vad har hänt sen dess?
Me and my girl Ichiban har varit på spa. Och inte vilket spa som helst. Utan en helt gudomlig oas vid namn Yasuragi, utanför Sthlm. Inte ens ett helt dygn tillbringade vi där, men det gjorde inte så mycket, eftersom tiden på nåt underligt sätt inte verkade finnas på Yasuragi. Hela mindfulnessgrejen och zenbuddhismgrejen låg som en bubbla runt hela stället, och gjorde dig soft och avslappnad och bara... typ lycklig. Du brydde dig liksom inte direkt om vad klockan var. Vi hade faktiskt en hel del tider att följa, men det gjorde ingenting. Vi softade ändå. Vi tog det som det kom, och vi missade ingenting.
Vi pratade inte mycket. Det behövdes inte. Vi kommunicerade ändå. Och vi liksom bara ...var. Vi gled runt där tillsammans i våra yukataner och baddräkter och flinade lite fånigt ibland, bara för att vi mådde så bra.
Vi fick två behandlingar var, floating och fotharmoni, en vardera dagen.
Och så badade vi japanskt bad, vilket var en oväntad och väldigt härlig upplevelse. Och så badade vi i varm källa med Sven Wollter. YES! Kändisspaning på hög nivå! :) (Eller ja okej då, vi badade inte med Sven Wollter. Men han var i källan precis intill vår, samtidigt. Jag tycker det gills.)
Och så åt vi middag. Åh. Denna MIDDAG!!!
Det var den mest gudomliga mat jag någonsin ätit. Jag har inte ätit så långsam och njutit så medvetet av en måltid på... ja kanske nånsin.
Och så tog vi en promenad i den japanska trädgården.
Och så satt vi en stund vid det låga japanska bordet och lyssnade på regnet som kom från installationen av en datoranimerad (harmoniskt va?) bro vid en bukt någonstans i Japan.
Och så gick vi och la oss i våra låga sängar, med helt ljuvligt sköna sängkläder, och sov som två fånigt flinande stenar i ca 8 timmar.
På morgonen njöt vi av lyxig hotellfrukost, och efter den provade vi zenmeditation. Och jag köpte en alldeles egen speciell meditationskudde för 750 spänn innan vi åkte...
Avspända och lyckliga lämnade vi så denna fantastiska upplevelse. Men inte bakom oss. Yasuragi kan definitivt vänta oss båda snart igen, det kan jag garantera.
Jag kan bara säga:
Dômo arigatô gozaimasu, Yasuragi.
