Funderingar så här på söndagsförmiddagen
Plugga, såklart. Utav bara helvete...
Stryka arbetsblusen till imorgon. Halvt mastodontpass...Urk.
Skaffa planteringsjord att köra ner mina relativt nyinköpta påskliljelökar i. Det kommer inte bli av, de kommer ruttna bort i sin väntan...
Sen är det en sak som slår mig. Läser teaterninjans blogg och inser att han verkligen går på teaterhögskolan. TEATERHÖGSKOLAN, för i helvete!!! Undrar om jag, om jag hade lagt upp planeringen av mitt liv lite bättre, och inte varit så förbannat feg och bekväm, också hade kunnat gå där. Eller nån annanstans. Fast va fan, musikalakademien ville ju inte ha mig, så varför skulle teatern?
Men så inser jag ju samtidigt att om jag hade gått på teaterhögskolan hade jag troligen inte träffat Dennis. Hemska tanke. Ni vet väl det, att jag på tal om musikalakademien valde kärleken framför en eventuell karriär?
Och det ångrar jag inte en sekund, älskling!!!
Men såhär var det i alla fall, att precis i samma veva som jag blev tillsammans med Dennis (typ en månad in i förhållandet) så var det dags för mig att åka till Umeå för audition till musikalakademien. Men mina tankar gick såhär: Om jag åker dit och går på audition så kommer jag känna precis som jag har gjort tidigare gånger, nämligen att "det här är så fantastiskt roligt och underbart och det kryllar av begåvade lärare här och jag blir galen om jag inte får gå här!" Och det läskiga är att jag också tänkte: "dessutom är nog chansen större än någonsin att de tar in mig nu, eftersom det är tredje gången jag söker!" Men så satt jag där, mittemot en underbar man som jag var upp över öronen förälskad i och som var upp över öronen förälskad i mig, och jag kände att "det här kan det verkligen bli något med"... Och jag tog beslutet att inte åka.
Wow. Jag blir fan imponerad av mig själv. Vilket beslut jag lyckades ta! Jag som är så velig jämt.
Men å andra sidan då... Jag är ju så bekväm av mig, som sagt. Vid den tidpunkten var jag dessutom ganska väl rotad i Örebro. Jag vet inte om jag hade orkat flytta igen (och så satans långt bort, dessutom!), lära känna en ny stad och nya vänner igen...
Men, spelar roll. Jag är lycklig med var jag befinner mig i livet nu. Jag är rotad, jag har min livskamrat, kärleken blomstrar, vi är friska, vi har sysselsättningar och inkomster, vi har våra katter. Och jag börjar faktiskt, då och då, känna mig vuxen. Är inte riktigt lika osäker längre. Inte alltid i alla fall... Har mycket bättre självförtroende. Är mycket lugnare och tryggare.
Fast det klart, osäkerheten finns ju där i olika former ändå. Som på historiekursen, t.ex. Alltså, historia är underbart roligt och intressant och fascinerande och mitt bästa ämne ever. Men jag blir lite... tveksam... då och då. Alltså, personligen är jag en jävel på kungar och krig och årtal och sånt fått det från far min :), och intresserad av personöden, sociala faktorer, hur det faktiskt var att leva "förr i tiden", både för vanligt folk och för adel och kungahus och sånt. Och jag är medveten om att eftersom precis allting hänger ihop så kan man inte undkomma politiken. Jaa, jag VET att krig har mycket med politik att göra! Men så mycket politik som vi håller på med hade jag inte väntat mig... Och jag känner mig SÅ korkad, SÅ ofta. Som sagt, jag är bra på årtal, kungar och krig främst ur Sveriges historia..., är mycket intresserad av en mängd olika händelser, företeelser och tidsepoker. Jag har länge sett mig själv som mycket allmänbildad, tack vare mitt intresse för historia och språk. Men att sitta och diskutera samhälle, politik, och religion under antiken och medeltiden helt obekymrat som alla andra jävla brudar i min "klass" gör... Det kan jag INTE! Börjar tvivla lite på hur smart jag egentligen är.
Jisses. Vad mycket funderingar det blev.
...Är ni oroliga över min lunchdejt? Vad gulligt. Men det är inga problem, hon kommer hem till mig istället. :)
Glömde...
...en jävligt viktig sak, som faktiskt kan kopplas ihop med de båda första punkterna i förra inlägget. Dels klimatångest, dels att det väl ändå finns viktigare saker att ta itu med än att någon ritade en bild av en himla snubbe som nån annan snubbe jävligt långt borta har bestämt är en jävla gud eller nåt.
Den absolut främsta anledningen till att jag ofta tar bilen i stället för cykeln (i alla fall kvällstid), fast jag inte ska särskilt långt, är faktiskt inte att jag är lat - utan att jag är rädd för att bli överfallen och våldtagen.
Det där med våldtäkt alltså. Det är förmodligen ett av de största frågetecknen i min sinnevärld. HUR kan man göra en sån sak? Och en annan sida av det hela - VARFÖR görs inget åt det? Varför accepteras våldtäkt i det närmaste som ett naturligt inslag i samhället? Och HUR och VARFÖR kan vi gå med på att kvinnor i sin rädsla för att utsättas för detta blir allt mer isolerade hemma? (Jag är själv ett ypperligt exempel. Jag drar mig ofta för att gå ut efter att det har blivit mörkt.)
Är det så? Har kvinnors rättigheter och möjligheter blivit för många nu, så att vi måste lära oss vår plats igen, är det så? Är det därför "män" (de förtjänar inte att kallas det - riktiga män våldtar inte!) har börjat våldta allt mer till höger och vänster? "Nej, för fan, ni får ju rösta, nu får ni fan hålla er hemma efter solnedgången åtminstone! Annars jävlar ska vi minsann visa vår makt över er!"
Jag undrar bara.
Våldtäkt är det absolut vidrigaste som finns. Det är det jag är mest rädd för i hela världen. Förutsatt att världen inte smälter, förstås.
Rörigt i huvudet
1. Jag har sån jävla klimatångest. Jorden dör framför ögonen på oss. Och vad gör vi? Blundar och hoppas att det ska gå över. Det funkar inte längre.
2. Med anknytning till ovannämnda problem - finns det inte viktigare saker att bli förbannad över och hota att mörda folk för än en jävla blyertsteckning? Visst, jag har respekt för att folk har sin religion och inte vill att folk ska jävlas med den och det ena med det sjunde, ...men va fan? Muslimer - ni behöver lära er att slappna av lite.
-->Följande punkter har en sak gemensamt: Tidsbrist.
3. Jag pluggar 37,5 högskolepoäng den här terminen, 30 poäng historia heltid plus en kvällskurs på 7,5 poäng om Astrid Lindgrens författarskap. Det är roligt, alltihop. Men tufft. Och mycket.
4. Jag har två extrajobb. De ska också passas in då och då.
5. Örebrospexet kräver sitt och lite till. Som alltid. Det är en girig jävel.
6. Jag måste, behöver, vill gå ner i vikt. Då måste man träna och tänka på vad man äter. Det tar tid.
--> För att, i anknytning till punkt 6, också få en sund själ i den förhoppningsvis någon gång sunda kroppen, behöver och vill jag dessutom ägna mig åt följande:
7. Läsa böcker. Skönlitteratur. För att det är underbart och jag älskar det.
8. Uttrycka min kreativitet. Skriva egna böcker. Stå på scenen. Sånt är inget man gör på en kafferast.
9. Min hedendom.
10. Odla på balkongen. Eller på fönsterblecket i köket. Det är ju faktiskt vinterhalvår snart.
11. Ha ett någorlunda socialt liv och umgås med dem jag tycker om.
***
Kort sagt - det är lite mycket just nu.
Kärlek!
Aftonsnack
Har precis gjort klart det mesta (inte allt, men det mesta) av uppgiften inför metodseminariet imorgon kl 9. Gah. blir till att gå och lägga sig snart. Måste bara dricka upp mitt vin först. :) För er som inte har provat än så säger jag bara Ecologica! Finns både på flaska och box. Det senare är ett stående inslag hemma. Mumma.
Livsglädjen strålar ur sambons senaste blogginlägg, och jag själv är också myycket nöjd med det mesta just nu. Jag är glad, lugn och lycklig.
*Förhållandet är bättre än någonsin.
*Jag har börjat plugga igen. Roligt som fan. Får äntligen läsa mitt absoluta favoritämne of all times historia.
*I januari blir det skidresa till Alperna.
*Katterna är bästa polare, är snälla och lugna på nätterna och kissar inte längre *peppar, peppar!!!* på fel ställen.
... FAAN att jag skrev allt det där! Rena inbjudan till otur och jävelskap! "Hej, allt är bra nu, snälla kom hit och förstör mitt liv!" FAAAAAN också!
Jag ljög! Allt är åt helvete!!!
...Snälla, låt det få fortsätta vara det.
P.S. Dennis - jag älskar dig.
