No more miss nice philantropist
Faktum slår mig med häpnadsväckande kraft.
Jag. HATAR. verkligen. människor.
Det finns naturligtvis många underbara undantag från regeln (min älskling, min familj och mina vänner), men i allmänhet så tycker jag inte om människor, det allra minsta lilla.
Inte bara på grund av det mest uppenbara skälet; att människan som ras är vidrig och inte borde ha rätt att leva och borde utrotas - vilket hon ju i och för sig snart kommer ta hand om alldeles själv eftersom hon är så jävla dum i huvudet och inte tänker längre än näsan räcker.
Utan så här i vardagliga situationer så hatar jag människor av den enkla anledning att de är dumma, fula, korkade, otrevliga, självupptagna, tröga, satans jävla äckel som beter sig som as och vars tankeverksamhet verkar låta ungefär såhär: "Dööööööööööööööööööööööh, vadåå, jag fattar ingenting, finns det andra varelser än jag i världen?"
Vad hände egentligen med den där tanken om att enbart intelligenta människor skulle få fortplanta sig?
(Åh, vilket ljuvt balsam för mitt vredgade sinne...)
Utopia, var är du?!
