Att göra ingenting är fan så jobbigt
Jag är semestervikarie på ett ställe. Och det innebär i teorin att jag jobbar 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan, i fyra veckor. Men i praktiken har jag också semester. Det är så vansinnigt lugnt på det här stället under sommarmånaderna, så jag kan i princip sitta i solen, läsa bok och dricka kaffe och få betalt för det, utan att någon höjer speciellt mycket på ögonbrynen. Dels för att det knappt är någon som ser mig när jag gör det... men framför allt för att det knappt finns något att göra! Då och då dyker det upp grejer som jag glatt sköter, men oftast så är det totalt stendött. Så jag ser det här som min betalda semester. (Något som jag för övrigt aldrig har haft. Det måste kännas jävligt skönt när man väl får sin första, riktiga semester.)
Så det är jävligt soft på jobbet. Men segt. Jag har vikarierat i två dagar. Redan igår förmiddag kändes det som om jag hade suttit där en vecka, så segt går det.
Men jag är tacksam. :)
Dagens bok är "Vägen till Jerusalem" av Jan "Mannen" Guillou.
Det är intressant det där hur man förhåller sig till trafik ibland.
Jag var kolugn när jag satt i bilen på väg från arbetsplatsen till kontoret, när jag hamnade i en låång kö bakom både traktorer och husvagnar. Hur soft som helst. Puttrade fram där i 30 km, lyssnade på rockklassiker och himlade med ögonen åt bilen framför som desperat försökte köra om traktorn säkert tio gånger. Gärna i en kurva. Idiot. Men visst, du får gärna köra ihjäl dig för min del. En idiot mindre på våra vägar.
Men andra delen av min hemväg, den från kontoret till hemmet, den som görs på cykel... Då var det minsann andra tongångar i mitt tidigare så lugna sinne.
Då blev det:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU CYKLA SÅ LÅNGSAMT, PRECIS SÅ PASS MITT I CYKELBANAN UNDER VIADUKTEN SÅ ATT JAG INTE KAN KÖRA OM DIG, SÅ ATT JAG INTE HINNER FRAM TILL TRAFIKLJUSET INNAN DET BLIR GULT?!
Och:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU CYKLA MITT I VÄGEN BARA FÖR ATT DE HÅLLER PÅ OCH BYGGER OM GATAN?!
Och:
VARFÖR I HELVETE MÅSTE DU GÅ ÖVER GATAN I HASTIGHET 0.5 CM/ÅR PRECIS NÄR JAG SKA CYKLA FÖRBI, så jag måste svänga jättekraftigt för att inte köra på dig, och samtidigt slå i min fot i marken när jag trampar (fråga mig för övrigt inte hur just det gick till, jag blev ganska överraskad själv)?!
Ungefär så. Och helt plötsligt finner jag mig själv nästan frustande av ilska.
Intressant.
Alltså, människor upphör aldrig att förvåna mig. Eller att göra mig förbannad, för den delen.
D och jag måste storhandla idag. Åka till Willys för första gången på vad som känns som månader. Det kanske i själva verket rör sig om en månad. Eller, möjligen, två... Hmm.
Hur som helst vet jag inte om jag är så värst sugen på det. Men det måste göras.
Jag har ärenden att göra också. Fan vet hur jag ska lyckas med dem, de är lite speciella. Jag får väl återkomma när grejen som ärendena ska vara är över.
Och så är jag vansinnigt sugen på öl.
Peace out.
