Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Det blir en bra rubrik, även om jag inte är lika utmattad nu som jag har varit den senaste tiden. Skönt det.
Jag läser kurser i historia och litteraturvetenskap, vilket innebär sjukt mycket att läsa. Mitt jobb på slottet kräver också en hel del läsning, av manus... samt en hel del reptid. Och så mitt andra jobb... tja, det ger mig mest magont just nu. Urk.
Sen, när man väl har klarat av allt det där, då är det dags att börja sköta företaget Hemmet också.
Sambon jobbar skift heltid, och är alltså familjeförsörjaren, om man så vill. Självklart delar vi på hyra och andra utgifter, men själv tycker jag ju ändå att jag inte bidrar med någonting. Jag pluggar ju bara. Och jobbar lite extra vid sidan av. Alltså tycker jag - mer eller mindre omedvetet, kanske - att då får ju jag dra mitt strå till stacken genom att sköta den mesta av markservicen. "Nej men du behöver ju sova älskling, jag fixar det där." "Inte ska väl älskling, han har ju jobabt hela dagen, jag har ju bara varit hemma." Ni vet, allt det där andra vardagssmåplocket som jag skrivit om förut. Bädda sängen, röja i köket, plocka i och ur diskmaskinen, diska stekpannor, plocka i ordning, torka av bord, rensa kattlådorna, städa. Viktigt att påpeka i sammanhanget är att det är JAG som tycker det, Dennis blir alldeles förtvivlad när han tycker att jag gör mer än vad han gör. "Så ska det inte vara, det är ju precis lika mycket mitt ansvar!" säger han. Och det är ju skönt att höra. Men problemet är då istället att det tar mycket längre tid för honom än för mig att inse att det ser för bedrövligt ut hemma. Jag är alltså mycket petigare än han. Följaktligen inser jag att det behöver städas hemma, svär lite över att Dennis inte har gjort det, och så gör jag det istället. Och sen kommer Dennis hem från jobbet och säger "Men älskling, har du städat?" "Ja, det såg ju för jävligt ut här hemma. Det har det gjort i en vecka!" svarar jag. Och då blir han ledsen för att han inte har märkt det och för att jag har fått städa, igen. Och det är ju trist när sambon är ledsen.
När han dessutom är ledsen och slutkörd för att han också har varit sjukt uppbokad de senaste veckorna, och för att det är svårt med det ena eller det andra, då är det också trist. Men det är vid sådana tillfällen som den egna personen Suzer stiger tillbaka, och medmänniskan Suzer kliver fram. Det är då den del av min personlighet som är totalt osjälvisk intar hela mig, och jag ställer mig helhjärtat på hans sida och glömmer bort mina egna bekymmer. Det är ju självklart att man ställer upp för sin bästa vän. Man finns där, kramar om, tröstar, säger kloka ord, försöker muntra upp. Man lyckas ganska bra.

Och sen går luften ur en.
Man sliter och sliter och sliter för att skapa ett drägligt liv för sig själv och ens medmänniskor, och det bara går obemärkt förbi.

Och jag önskar att jag kunde göra mer. Att jag hade mer tid, mer ork, mer möjligheter. Jag är känd i mina bekantskapskretsar som den som är minst trolig att någonsin säga "jag vill jobba med människor". För det vill jag inte. Egentligen har jag inte mycket till övers för människosläktet.
Men det finns ju vissa som jag känner för. Riktigt, riktigt starkt.
Så starkt att mitt hjärta svämmar över.
Älskade vän, jag önskar jag kunde göra mer. Jag önskar dig allt gott i hela världen. Du förtjänar det bästa. Jag älskar dig för evigt.