Från en evighet till en annan
Rubriken syftar på min "skriva-nytt-inlägg-i-bloggen"-frekvens...
Men det händer ju inte så mycket, å andra sidan. Jobbar ju mest, som sagt. Och att rapportera om alla korkade människor man råkar ut för under visningarna skulle vara omöjligt. Och inte så himla kul, kanske. ...Men hur kommer det sig att folk tror att bara för att de har betalat den hiiisnande summan av 60 kronor så har de rätt att själva prata sönder en hel visning? Hur kommer det sig att deras mobiltelefoner alltid ringer? Hur kommer det sig att idioterna dessutom SVARAR i mobilen när den ringer mitt i berättelsen om fången vars bror blev torterad till döds på Örebro slott på 1500-talet? Hur kommer de att de går och pratar i mobilen en halv visning? Hur kommer det sig att de envisas att gå på visningar som är på språk de inte förstår, så att EN jävel av tio som kan språket ska simultantolka HÖGT samtidigt som guiden pratar? Vad är det för fel på folk?
Suck. Okej att de i princip betalar vår lön, men va fan... PUCKON!!! MÄHÄN!!! ÅBÄKEN!!!
Nåväl.
Lite nytt är det ju faktiskt sen sist. Ytterligare en katt har fått ett hem hos oss, Zelda. Väntar och hoppas med spänning på att hon och Winston ska bli polare... Annars måste vi lämna tillbaka henne. Anledningen till att vi skulle skaffa en katt till var för att Winston skulle få en kompis, en lekkamrat. Vi började få dåligt samvete eftersom vi var borta så mycket på dagarna, och han fick vara ensam. Förhoppningsvis är det inte bara önsketänkande att det börjar gå bättre. Ibland stryker de sig mot varandra, nosar och slickar lite på varandra. Det är väl bra? Undrar vad det betyder när de liksom jabbar med framtassarna mot varandra och sen lägger "armarna" om varandra medan de balanserar på bakbenen och biter varandra i halsen/nacken? Det verkar inte vara några hårda bett. Och det är väl också bra?
Vi får se, vi får se...
Har gått ner några kilon, förresten. Trevligt. Då blir mamma och pappa glada, eftersom de sist de träffade mig tyckte att jag började bli sjukligt överviktig. Kul att höra. Verkligen. Skönt att känna att de tvivlar på ens karaktär, liksom. Lika kul som när de tror att man aldrig kommer kunna få något jobb. Inga talanger man har, ingenting man kan eller har gjort spelar nån roll, för är man inte smal kan man inte göra dem stolta. Verkar det som.
Det sved att höra, ska jag säga.
Men inga hard feelings. Man vet ju att de bara menar väl och tänker på min hälsa. Och visst, det finns ju en viss poäng i vad de säger. Dessutom hade tydligen min morfar diabetes, vilket jag inte visste om... och det vill man ju undvika att få. Så neråt ska jag, en bra bit till. Både för min hälsas skull, och för att visa dem att jag kan. De ska få SKÄMMAS för att de tvivlat på mig!
you go girl!! inte för att ja tycker att du behöver viktnedgången... men man ska ju vara nöjd med sej själv...så lycka till *kramar om* måste ju säga att d var en grymt osmidig kommentar från dina päron...hoppas dm bättrar sej med formuleringar...päron finns för att stödja -oavsett situation och kroppsvikt- inte aför att trycka ner, även om syftet är gott!!! kramen igen...hoppas det går bra!!
