Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Kära blogg... Det har hänt en del sen sist.

Grillfesten med vännerna blev helmysig. Det är coolt att inse att i dessa härliga människors sällskap blir även jag rolig. Tack vänner!  Tyvärr åkte jag på att jobba dagen efter, varför vi var tvungna att bryta upp alltför tidigt. Men det var härligt så länge det varade. Kan vi göra om det snart igen, snälla?

I lördags drog Dennis och jag till Gbg. Tog oss till Saltholmen. Så kom det lilla problemet med att hitta en parkering. Vi svänger in på en stooor parkering med massor av platser - som alla visar sig vara förhyrda. Vi snurrar lite. Frågar några som kommer förbi var man kan parkera. Ojojoj, ni skulle inte tagit bilen en dag som denna (fantastiskt väder), tycker de. Nej, vi kunde ju gått från Örebro, säger vi. Precis då kommer en kvinna förbi och hör vår konversation. "Hur länge ska ni stanna?" frågar hon. "Vi åker imorgon förmiddag," svarar vi. "Men då kan få låna min plats," säger hon och knallar iväg mot sin förhyrda parkeringsplats, och vi följer efter. Värsta flytet!!! :-)
Trevligt på Brännö. Jävligt varmt att ta sig till stugan med vad som kändes som 30 kilo packning i 35-gradig värme och totalt stillastående luft... Trevlig lugn fest. Bortsett från ett barn på ett par år var Dennis och jag yngst - men ni kan ju gissa vilka som gick och la sig först...?

Söndagen kom, vi åt frukost på värdshuset, tackade för oss och tog båten till fastlandet igen. Det var dags för Liseberg. Skojsigt skojsigt. Åkte den nya attraktionen Uppswinget. Kul, men riktigt läskig. Och så lite air hockey, såklart. Oavgjort! HA!

Kom så hem igen, hämtade Winston från kattvakten, och en ny vecka började. En vecka som började på ett sätt jag aldrig trodde...
Jag skulle åka till SAKAB och jobba i måndags. På vägen dit, precis efter att jag svängt ut ur en rondell, körde jag på en cyklist. Jag såg henne verkligen inte komma. Det var som om hon bara dök upp ur tomma intet mitt framför min bil. Usch. Vi har redan klarat upp allting oss emellan, men jag blir trött bara jag tänker på olyckan. Orkar inte berätta detaljer. Det viktigaste var att hon inte blev skadad, mer än ett ömt knä och en sträckning i nacken. Plus en rejäl chock. Något som jag också kunde skriva under på. Fy fan. Jag kan inte minnas när jag mådde så psykiskt dåligt senast. Jag undrar om jag någonsin mått så psykiskt dåligt.  Tanken på att jag hade kunnat skada henne riktigt allvarligt... Det var fruktansvärt.
Men som sagt, vi har träffats och pratat och klarat upp saker och ting, jag ersatte hennes cykelbarnsits som gick sönder vid smällen, och vi skildes åt, ja kanske inte som vänner, men definitivt inte som fiender. Och det känns så  väldigt skönt.
Jag var ändå tvungen att ta mig till jobbet den dagen. Fattar inte hur jag lyckades köra två mil i den chocken... Blev en kvart sen. Fick jobba ett par timmar innan jag kunde bli avlöst och få åka hem. Då fick jag skjuts, för övrigt. Den eftermiddagen jobbade Dennis eftermiddag, men han ville inte att jag skulle vara ledsen och ensam. Så då ringde jag till söta rara underbara fina fantastiska Alex, som kom och var barnvakt åt mig i flera timmar. TACK OCH PUSS! Det var guld värt.

Och idag är jag ledig. Sen tyckte Winston att jag inte skulle få någon sovmorgon, men i alla fall... Jag är ledig i tre dagar! Kommer inte ihåg när jag hade så mycket ledig tid sist. Nu ska jag njuta en stund.