Det här är Tistla Tirfings magiska värld

Jag är fortfarande universitetsstuderande. Jag kände bara efter att ha skrivit min C-uppsats i svenska i höstas att jag skulle behöva och vilja ha en paus. Så efter mycket konfererande med mig själv och nära och kära tog jag beslutet att ta ett studieuppehåll på ett halvår, för att göra något annat, testa på att jobba lite. Det var inte ett helt lätt beslut att ta - jag har ju aldrig inte pluggat förut.
Men som sagt, det skulle bara vara den här vårterminen (och sommaren då), sen skulle jag börja plugga igen. Det har jag varit helt inställd på hela tiden - både för att jag fortfarande vill plugga och för att jag måste plugga lite till för att kunna ta ut någon form av examen. Och jag trodde att alla andra också var helt inställda på det. Men uppenbarligen hade jag fel.
I förrgår pratade jag med mamma på telefon, och hon kläckte då ur sig ungefär det här:
 "fortsätt du att jobba, gör det så länge du kan, det är väl ingen panik med att gå tillbaka till skolan", och liknande saker.
Min reaktion: Fågelholk. "VA?! Vad är det du sitter och säger?!"
"Ja men det är ju så svårt att komma in på arbetsmarknaden nu för tiden, jag hör ju så mycket från så många som har ungdomar som inte får in fötter någonstans."
"Jag VILL ju plugga mer, jag har ju sett fram emot att äntligen få läsa historia! Och jag måste väl ändå få ta ut min examen, eller?"
"Jamen man drar ju på sig så väldigt mycket studieskulder när man bara läser och läser, har du tänkt på det?" säger hon då.
DET ÄR KLART SOM FAN ATT JAG HAR TÄNKT PÅ DET!!! Jag hade fan ångest redan innan jag tog studenten över att jag skulle komma att ta studielån - jag är alltså JÄVLIGT medveten om det!!!
Jag fattar verkligen inte. Jag har hela tiden haft ångest över studieskulder och vid de svåraste attackerna har tankegångarna varit ungefär: Hur faan ska det gå, vad fan ska jag bli när jag blir stor, jag kommer aldrig få nåt jobb, jag kommer aldrig kunna betala tillbaka, aaargh... Men då har mina föräldrar alltid sagt det som man vill höra, nämligen "Det är klart du kommer att få jobb, du är ju klipsk och begåvad! Och vi finns alltid här och stöttar dig ekonomiskt om du behöver oss." Och då känns det ju lite bättre.
Men nu får man alltså höra (mellan raderna) att "Håll för i helvete hårt i din behovsanställning, för du kommer fan aldrig få något annat jobb!"
Tack för din tilltro till mig, liksom!

Och eftersom jag är typen som fortfarande lyssnar väldigt mycket på vad mamma och pappa tycker så sitter jag nu här och begrundar möjligheten av att precis vartenda beslut jag någonsin tagit har varit fel och inneburit besvikelser för alla.
Och jag vet fan inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill så otroligt mycket, men jag orkar inte kämpa. Inte längre. Varje gång jag har försökt kämpa för att nå dit jag velat har jag bara mötts av ovilja från det ena eller andra hållet. Snart ger jag väl upp på riktigt. Mina farhågor kommer besannas. Jag - den ömtåliga konstnärssjälen, med både skrivardrömmar och skådespelardrömmar - kommer sluta i kassan på ICA. Aldrig förverkliga mig själv, och bli förtidspensionerad med förslitningsskador. 
Men då har jag ju haft ett riktigt jobb i alla fall.

Då blir väl mamma och pappa glada.