Writer's block
Jag tror att mitt problem är att jag har mindervärdeskomplex. För vad? För min blogg! Töönt!
Jag tycker inte att det jag skriver är spännande nog, och därför känner jag att när jag väl skriver nånting, då måste det vara ett mastodontinlägg där jag redogör för allting som hänt de senaste månaderna sedan jag sist skrev.
Jag borde nog försöka vara mer som Mia. Hon skriver nya inlägg i princip varje dag. Oftast är de ganska korta, men jag tycker i alla fall att de är intressanta. Små nerslag i hennes vardag, bara. Vilket inte är så bara.
Kanske borde släppa lite på tyglarna. Tillåta mig själv att slappna av och inte vara så strikt. Inte kräva så mycket.
Vi får väl se. :)
Igår läste jag ut en underbar bok. Den heter "Eat, pray, love" och är skriven av Elizabeth Gilbert. Jag rekommenderar den till alla som någon gång funderat över sitt liv och sitt syfte. Egentligen så bör alltså varenda människa på jorden läsa den. Frågeställningar och tankar väcks. Du reflekterar över dig själv och speglar dig i Elizabeths liv. Du får idéer.Ett frö sätts i dig, och börjar långsamt gro. Läs den!
Efter att jag läst ut "Eat, pray, love" igår började jag omedelbart läsa en ny bok. "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist. Jag minns hur jag sträckläste "Låt den rätte komma in", och jag häpnar över hur begåvad en människa kan vara. Vilken förmåga han har, den gode John, att skapa ett sug och ett driv i språket och i berättelsen som gör att jag läser som besatt, jag slukar sida efter sida för att jag vill och för att jag måste. Jag kan knappt lägga ner boken, även om jag skulle vilja. Det blir som ett begär. Jag läste ut boken för ungefär en halvtimme sen. Jag plöjde igenom de återstående ca 350 sidorna på ca fem timmar. Jag bara läste och läste. Åt inte ens lunch. Överlevde på godis och chips. Mycket lättare att äta. Det funkar med en hand, medan den andra handen håller i boken. Dessutom skymmer det inte sikten, som ett glas/en shake skulle göra. Nåväl. Boken var fantastisk. Den genomsyrades av den där märkliga magin som verkar vara Ajvide Lindqvists signum, och dessutom var det en vacker skildring av Roslagens skärgård. Öflicka som jag är så klappar mitt hjärta lite extra för sådant. Det är kärlek, hat, magi, hopp och natur. Läs den också!
... Jag önskar jag kunde skriva som John Ajvide Lindqvist.
Jag tycker inte att det jag skriver är spännande nog, och därför känner jag att när jag väl skriver nånting, då måste det vara ett mastodontinlägg där jag redogör för allting som hänt de senaste månaderna sedan jag sist skrev.
Jag borde nog försöka vara mer som Mia. Hon skriver nya inlägg i princip varje dag. Oftast är de ganska korta, men jag tycker i alla fall att de är intressanta. Små nerslag i hennes vardag, bara. Vilket inte är så bara.
Kanske borde släppa lite på tyglarna. Tillåta mig själv att slappna av och inte vara så strikt. Inte kräva så mycket.
Vi får väl se. :)
Igår läste jag ut en underbar bok. Den heter "Eat, pray, love" och är skriven av Elizabeth Gilbert. Jag rekommenderar den till alla som någon gång funderat över sitt liv och sitt syfte. Egentligen så bör alltså varenda människa på jorden läsa den. Frågeställningar och tankar väcks. Du reflekterar över dig själv och speglar dig i Elizabeths liv. Du får idéer.Ett frö sätts i dig, och börjar långsamt gro. Läs den!
Efter att jag läst ut "Eat, pray, love" igår började jag omedelbart läsa en ny bok. "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist. Jag minns hur jag sträckläste "Låt den rätte komma in", och jag häpnar över hur begåvad en människa kan vara. Vilken förmåga han har, den gode John, att skapa ett sug och ett driv i språket och i berättelsen som gör att jag läser som besatt, jag slukar sida efter sida för att jag vill och för att jag måste. Jag kan knappt lägga ner boken, även om jag skulle vilja. Det blir som ett begär. Jag läste ut boken för ungefär en halvtimme sen. Jag plöjde igenom de återstående ca 350 sidorna på ca fem timmar. Jag bara läste och läste. Åt inte ens lunch. Överlevde på godis och chips. Mycket lättare att äta. Det funkar med en hand, medan den andra handen håller i boken. Dessutom skymmer det inte sikten, som ett glas/en shake skulle göra. Nåväl. Boken var fantastisk. Den genomsyrades av den där märkliga magin som verkar vara Ajvide Lindqvists signum, och dessutom var det en vacker skildring av Roslagens skärgård. Öflicka som jag är så klappar mitt hjärta lite extra för sådant. Det är kärlek, hat, magi, hopp och natur. Läs den också!
... Jag önskar jag kunde skriva som John Ajvide Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
