Fan vad alla skulle vara sjuka just idag då
Är det på det här viset det ska vara, så by all means, sälj ut Apoteket för fan!
Vi var på det större Apoteket i köpcentrat. D hade ett recept på en salva han skulle hämta ut. Han tog en nummerlapp: 118. Just då betjänades nr 113. Okej, inte så farligt. Det var ju ändå fyra kassor öppna. Nog för att det satt pensionärer och väntade, på alla stolar, men ändå. Det borde ju rimligtvis inte ta såå lång tid.
Okej, fem minuter senare plingade det till. Då skulle nr 114 betjänas. Till saken hör att vi hade vänt oss bort en stund, för att kontemplera utbudet av halstabletter - jag känner mig lite svullen i halsen och tänkte köpa lite minidroger för att hjälpa svullnaden på traven bort från mig. När vi väl vänder oss om igen, när det plingar till, då har helt plötsligt bemanningen i recept-utlämnar-kassorna reducerats med 50 %!!! Och de kvarvarande 50% är inga Usain Bolt, om ni förstår vad jag menar. Och det är ju naturligtvis inte pensionärerna heller.
Så vi ger upp. D var stressad och skulle till jobbet nämligen. Och dessutom hade han redan gjort ett försök att få ut sitt recept, en halvtimme tidigare, innan vi skulle äta lunch. Ungefär samma sak då. Seg personal och hundra pensionärer som förmodligen måste berätta för personen i kassan hur hela deras dag ser ut innan de vill veta om de ska svälja sin tablett eller tugga den. Verkar det.
Hur som helst, vi ger upp. Jag följer D till jobbet. Han är sur, jag är sur, och barn skriker. Alltid dessa jävla barn.
Jag lämnar av honom på jobbet och går hemåt. På vägen svänger jag in på lilla Apoteket, shopen. Vad är då det första jag ser när jag kommer in genom dörrarna? Jo, en kvinna som står och rotar i en barnvagn som står parkerad tvärs över den smala smala gången, och en man som står på andra sidan av den och räcker någonting mot kvinnan. Ingen av dem gör minsta tillstymmelse till antydan till rörelse som skulle kunna andas "Oj, ursäkta att vi står i vägen, vi ska maka lite på oss". Nej då. De står där så sorglöst, så jag får typ klättra över dem för att komma in i affären. Jag går rakt fram till hyllan med halstabletter, tar direkt den ask jag ska ha och går till kön. Den består av fyra människor. (Alltså, fyra människor är inte mycket. Men affären är typ tre kvm stor!!) En framme vid kassan, en annan kvinna med en annan barnvagn, och en kille framför mig. Kvinnan som är framme vid kassan för ett samtal med apoteksdamen. Inte bara nån fråga och svar sådär. Nej då. Här ska det diskuteras. När så hon är färdig blir det barnvagnskvinnans tur. Hon måste naturligtvis leta i evigheter efter nånting i sin plånbok. Killens tur. Han blir tvungen att dra sitt kort fem gånger, eftersom det är något som inte riktigt funkar. Så till slut blir det min tur. Och då har jag banne mig stått redo länge med sedeln i handen. Men vad spelar det för roll? Jag står ju SIST i köhelvetet!!!
Vi var på det större Apoteket i köpcentrat. D hade ett recept på en salva han skulle hämta ut. Han tog en nummerlapp: 118. Just då betjänades nr 113. Okej, inte så farligt. Det var ju ändå fyra kassor öppna. Nog för att det satt pensionärer och väntade, på alla stolar, men ändå. Det borde ju rimligtvis inte ta såå lång tid.
Okej, fem minuter senare plingade det till. Då skulle nr 114 betjänas. Till saken hör att vi hade vänt oss bort en stund, för att kontemplera utbudet av halstabletter - jag känner mig lite svullen i halsen och tänkte köpa lite minidroger för att hjälpa svullnaden på traven bort från mig. När vi väl vänder oss om igen, när det plingar till, då har helt plötsligt bemanningen i recept-utlämnar-kassorna reducerats med 50 %!!! Och de kvarvarande 50% är inga Usain Bolt, om ni förstår vad jag menar. Och det är ju naturligtvis inte pensionärerna heller.
Så vi ger upp. D var stressad och skulle till jobbet nämligen. Och dessutom hade han redan gjort ett försök att få ut sitt recept, en halvtimme tidigare, innan vi skulle äta lunch. Ungefär samma sak då. Seg personal och hundra pensionärer som förmodligen måste berätta för personen i kassan hur hela deras dag ser ut innan de vill veta om de ska svälja sin tablett eller tugga den. Verkar det.
Hur som helst, vi ger upp. Jag följer D till jobbet. Han är sur, jag är sur, och barn skriker. Alltid dessa jävla barn.
Jag lämnar av honom på jobbet och går hemåt. På vägen svänger jag in på lilla Apoteket, shopen. Vad är då det första jag ser när jag kommer in genom dörrarna? Jo, en kvinna som står och rotar i en barnvagn som står parkerad tvärs över den smala smala gången, och en man som står på andra sidan av den och räcker någonting mot kvinnan. Ingen av dem gör minsta tillstymmelse till antydan till rörelse som skulle kunna andas "Oj, ursäkta att vi står i vägen, vi ska maka lite på oss". Nej då. De står där så sorglöst, så jag får typ klättra över dem för att komma in i affären. Jag går rakt fram till hyllan med halstabletter, tar direkt den ask jag ska ha och går till kön. Den består av fyra människor. (Alltså, fyra människor är inte mycket. Men affären är typ tre kvm stor!!) En framme vid kassan, en annan kvinna med en annan barnvagn, och en kille framför mig. Kvinnan som är framme vid kassan för ett samtal med apoteksdamen. Inte bara nån fråga och svar sådär. Nej då. Här ska det diskuteras. När så hon är färdig blir det barnvagnskvinnans tur. Hon måste naturligtvis leta i evigheter efter nånting i sin plånbok. Killens tur. Han blir tvungen att dra sitt kort fem gånger, eftersom det är något som inte riktigt funkar. Så till slut blir det min tur. Och då har jag banne mig stått redo länge med sedeln i handen. Men vad spelar det för roll? Jag står ju SIST i köhelvetet!!!
Kommentarer
Trackback
