Jag upphör aldrig att förvånas...
Som sagt, allt som oftast handlar det om hur dumma i huvudet människor är. Dryga, självgoda, korkade och jävliga ångvältsmänniskor som saknar all typ av folkvett och vanligt hyfs, och bara går på i sina egna jävla ullstrumpor och skiter i allt och alla. Och det spelar liksom ingen roll hur många av den här sortens as du råkar ut för, för eftersom du trots allt inte totalt vill tappa tron på mänskligheten så tror du inte från början att någon kan vara så totalt jävla blåst. Men de bevisar att du har fel, och varenda gång blir du lika stum. Inte av beundran, utan av det andra. Vad nu det är.
Men idag läste jag en bekants blogg för första gången, och jag blev häpen över hur begåvade många människor kan vara. De skriver som gudar, de är allmänbildade och diskuterar politik, de får oss att skratta...
Please, oh please, let me bathe in your awesomeness!
Dagens bok
av Nick Hornby
A long way down handlar om fyra väldigt olika människor som alla har bestämt sig för att ta livet av sig. Var och en av dem har bestämt att han/hon ska göra det på nyårsafton, genom att hoppa från en väldigt hög byggnad i London. Naturligt nog så träffas de fyra uppe på taket. Och ingen hoppar den kvällen. De börjar prata. De lär känna varandra, och deras liv flätas samman mer och mer. Och tiden går...
Ganska bra bok, tycker jag. En del tänkvärda saker. Lite jobbig att läsa, för ett par av karaktärerna är ganska osympatiska. Rent av störiga. Och störiga människor får jag nog av i mitt verkliga liv. Men ändå, helt okej att läsa på stranden (eller annan valfri plats av likvärdig intellektuell stimulans).
Betyg: 5 av 10
Onion time
Vidare ska jag idag:
Dammsuga lägenheten
Köra minst en diskmaskin till, troligen två
Läsa mer bok
Softa och löka järnet
Den där sista punkten är viktigast. Kanske kommer den skötas utomhus. Värmen ska ju komma idag, har jag hört. Och eftersom jag jobbat 3 st 12-timmarspass under midsommarhelgen som varit så är jag värd lökning big time. :)
Dômo arigatô gozaimasu!
Och det var lääänge sen jag uppdaterade bloggen. 090523 var senaste inlägget. Så, vad har hänt sen dess?
Me and my girl Ichiban har varit på spa. Och inte vilket spa som helst. Utan en helt gudomlig oas vid namn Yasuragi, utanför Sthlm. Inte ens ett helt dygn tillbringade vi där, men det gjorde inte så mycket, eftersom tiden på nåt underligt sätt inte verkade finnas på Yasuragi. Hela mindfulnessgrejen och zenbuddhismgrejen låg som en bubbla runt hela stället, och gjorde dig soft och avslappnad och bara... typ lycklig. Du brydde dig liksom inte direkt om vad klockan var. Vi hade faktiskt en hel del tider att följa, men det gjorde ingenting. Vi softade ändå. Vi tog det som det kom, och vi missade ingenting.
Vi pratade inte mycket. Det behövdes inte. Vi kommunicerade ändå. Och vi liksom bara ...var. Vi gled runt där tillsammans i våra yukataner och baddräkter och flinade lite fånigt ibland, bara för att vi mådde så bra.
Vi fick två behandlingar var, floating och fotharmoni, en vardera dagen.
Och så badade vi japanskt bad, vilket var en oväntad och väldigt härlig upplevelse. Och så badade vi i varm källa med Sven Wollter. YES! Kändisspaning på hög nivå! :) (Eller ja okej då, vi badade inte med Sven Wollter. Men han var i källan precis intill vår, samtidigt. Jag tycker det gills.)
Och så åt vi middag. Åh. Denna MIDDAG!!!
Det var den mest gudomliga mat jag någonsin ätit. Jag har inte ätit så långsam och njutit så medvetet av en måltid på... ja kanske nånsin.
Och så tog vi en promenad i den japanska trädgården.
Och så satt vi en stund vid det låga japanska bordet och lyssnade på regnet som kom från installationen av en datoranimerad (harmoniskt va?) bro vid en bukt någonstans i Japan.
Och så gick vi och la oss i våra låga sängar, med helt ljuvligt sköna sängkläder, och sov som två fånigt flinande stenar i ca 8 timmar.
På morgonen njöt vi av lyxig hotellfrukost, och efter den provade vi zenmeditation. Och jag köpte en alldeles egen speciell meditationskudde för 750 spänn innan vi åkte...
Avspända och lyckliga lämnade vi så denna fantastiska upplevelse. Men inte bakom oss. Yasuragi kan definitivt vänta oss båda snart igen, det kan jag garantera.
Jag kan bara säga:
Dômo arigatô gozaimasu, Yasuragi.
Listan
Jag känner att det är dags att uppdatera Listan.
Mina favoritskådisar:
1. Kiefer Sutherland
- For ever and always.
1. Zachary Quinto
- Helt klart bäst i Heroes. Otäck, ond, skrämmande och het som lava.
Han har t.o.m. fått mig att nästan glömma Sendhil Ramamurthy!
3. Alan Rickman
- Stilige otäcke Alan. Still going strong.
4. Mads Mikkelsen
- Dansk. :)
5. Ewan McGregor
- Jag såg Änglar och demoner häromdagen. Gillade den. Och när jag surfade runt på IMDB blev jag påmind om den bästa filmen McGregor gjort: Trainspotting. Han måste in på listan.
Jobb och unge
Grattis till familjen J-sson på Köpmangatan 12! :)
Lite mindre grattis till familjen J-sson på Köpmangatan 12...
till att ert sovrumstak är väldigt väldigt tunt,
och att djävulsavkomman i lägenheten ovanför er skriker väldigt väldigt högt,
väldigt väldigt tidigt.
Ungjävel.
Inte riktigt så farligt...
Dagens jobb gick bra. Faktiskt riktigt bra efter omständigheterna.
Mina telefonsamtal som jag behöver göra ikväll lyckades jag inte så bra med. Två av dem resulterade i mobilsvar, och det tredje gav ingenting utom ett oräkneligt antal signaler. Får väl kanske försöka igen. Eller kanske t.o.m. på dagtid imorgon? Jag trodde folk svarade i telefon på kvällarna... Hmm. Fel av mig?
Söndagsslö
Jobbade 06-18 i fredags. Kvarvarande kväll tillbringade jag och D hemma hos F. Pizza, cola, rödvin, soffa, Black Adder och Youtube. Soft. Soft som fan. :)
Igår satt jag och förlustade mig med fru Lagerlöf hela dagen, och sen gick jag på fest på kvällen. En kursare från för jättelänge sen, och en kompis till henne, fyllde 60 år tillsammans. Jag hade ångest för den festen hela dagen. Jag var skitnervös, dels eftersom kursaren och jag har haft ytterst sporadisk kontakt de senaste typ två åren, och dels för att jag anade att jag inte skulle känna någon på festen. Men jag tog mig iväg i alla fall, och det blev inte alls så tokigt. Ett par personer kände jag, och det var trevligt att prata med dem. Och ett par personer som jag inte kände också.
Och idag... vad fan har jag gjort idag?
Ätit semilyxig frukost (med croissant!!) i soffan framför sista avsnittet av Heroes säsong 3.
Handlat mat
Läst ut Jerusalem bok 1
Spelat The Sims2
Ringt ett halvviktigt telefonsamtal
Tja, så mycket mer spännande blir det nog inte idag.
P.S. För övrigt är Zachary Quinto bara sååå het.
Frågan är om han inte till och med seglat upp på förstaplatsen på min Lista...
Hur var det med rättvisan, egentligen?
Men vem ser den andra sidan av myntet?
Dessa föräldralediga personer lämnar hål efter sig när de drar iväg på sin ledighet. Hål som fylls av nya människor. Människor som kanske till och med får skriva under ett kontrakt där det står att de är tillsvidareanställda 100 %.
Inte sällan gör dessa nya människor ett mycket bra jobb, fyller den föräldralediga personens plats med råge, rotar sig, trivs med sitt jobb och är en tillgång för företaget.
Dessa personer slängs ut som en påse sopor när den som varit föräldraledig ska tillbaka och ta över allt igen. Då är den "nya" personens arbete helt plötsligt inte värt någonting.
"Tack ska du ha, men nu är den här personen tillbaka, och trots att du har gjort ett jättebra jobb och trots att vi vet att du faktiskt trivs bättre med tjänsten än vad barnaalstraren gör, så ska du ut och barnaalstraren tillbaka in."
Jag tillhör inte den barnaalstrande sidan. Därför tycker jag att det är för jävligt att det får gå till såhär.
Lugnet före stormen
Stormen är morgondagens 12-timmar långa jobbpass. Jag ska göra det jag gillar minst av allt med detta mitt ena jobb. Åka till stället och kasta mig rakt i käften på blodtörstiga lastbilschaufförer. Usch. Jag har haft en klump i magen över detta i flera dagar. Imorgon är det mitt ansvar. Men i nuläget så är det också bara imorgon. Klarar jag bara morgondagen så är det lugnt sen. Jag ska i och för sig jobba 12 timmar på fredag också, men då med en aningen trevligare uppgift. Men det är klart, du råkar alltid ut för idioter nån gång.
Det jag lever på nu är känslan av hur gott ett glas rött kommer smaka på fredag kväll ca tjugo minuter i sju, när jag sitter hemma i soffan, ombytt.
Mmmm... :)
Idag har jag varit ledig. Eller nja... Man kan också säga att jag har jobbat utan att få betalt. För företaget Hemmet måste också skötas. Få se, vad har jag gjort idag?
Röjt i köket
Städat sovrummet
Bytt sängkläder
Dammsugit hela lägenheten
Skurat toaletten
Bokat tvättid (snart klar)
Införskaffat alkohol
Använt tvättiden
Lagat mat (snart klar)
Klockan är nästan halv sju nu, och eftersom jag måste gå upp så okristligt vansinnigt tidigt (klockan ringer 04:40 - det borde verkligen vara olagligt!!) så måste jag gå och lägga mig kl 21 ikväll. Och eftersom jag ska hämta tvätten och äta middag också, så betyder det att jag får ca två timmars slapptid ikväll. Då kanske jag festar till det med Selma Lagerlöfs "Jerusalem".
Om jag var religiös skulle jag be er be för mig, inför morgondagen. Nu får vi väl låta det bli lite som det blir.
I will go towards the light, and I will meet you on the other side.
Förklara logiken...
Jag skulle vara jättetacksam för en förklaring, faktiskt. För jag vet ju att det är jag som är dum i huvudet och gör fel. Naturligtvis.
För jag har ju uniform på mig.
Och jag ger dig ju självklart böter enbart för att jävlas med dig. Du har ju absolut inte gjort något fel.
Inte det minsta.
***
BULLSHIT!
VÄX UPP OCH LÄR DIG TA LITE ANSVAR!!
Var faan kommer alla idioter ifrån?!
Jag upphör aldrig att förvånas.
Den blida vår är inne
Nu är jag helt slut, det har varit en intensiv dag, med morgonpromenad, träningspass, stretch, dusch, bakande av kycklingpaj och vikande av tvätt, samt tre timmars rep och genomgång innan konserten.
Men det känns skönt att känna att man lever. :)
Nu ska jag ta ett bubbelbad och dricka minst ett glas vin.
Peace out!
Det gör verkligen underverk!
Fysisk aktivitet / motion gör underverk för humöret!
Jag har varit på sådär smågnälligt humör nu i ett par dar. Men så imorse kom jag äntligen iväg ut på en promenad, och när jag kom hem körde jag två stycken träningspass på Wii:t (programmet heter "My fitness coach" och är bra skit!), varav ett pass var yoga, och sen mådde jag som en prinsessa igen.
Ibland är allting bara så jäkla skööönt.
:)
Tårta, anyone?
Pysslade med underbara J i flera timmar igår kväll, borde vara mentalt avslappnad. Men inte.
Jag skulle ha gått till art shop och köpt torrpastellkritor idag. Men fick jag arschlet ur vagnen och gjorde det? Inte då.
Solen strålar, men inte jag. Har inte motionerat på två dagar. Har knappt varit utomhus ens på två dagar. Sitter istället och häckar inomhus och tänker på allt som ska göras, och alla som vill ha och kräver sin del av min tid.
Jag blir på nåt sätt förlamad. Jag är trött på att alltid vara den som tar ansvar! Anvar är en bra grej, men för i helvete?! Likaväl som man kan föräta sig på något som var så vansinnigt gott från början, så kan det bli för mycket om man alltid alltid alltid måste hålla på och se till att allting funkar JÄMT!
Jag vet inte vad problemet är, egentligen. Och egentligen är det väl bara att rycka upp sig, ta sig i kragen och se till att göra sakerna, bara. En sak i taget. Men ändå. Orka, liksom.
Jag är som en härlig saftig schwarzwaldtårta som alla vill ha en stor bit av. Problemet är bara att tårtan håller på att bli dålig.
Writer's block
Jag tycker inte att det jag skriver är spännande nog, och därför känner jag att när jag väl skriver nånting, då måste det vara ett mastodontinlägg där jag redogör för allting som hänt de senaste månaderna sedan jag sist skrev.
Jag borde nog försöka vara mer som Mia. Hon skriver nya inlägg i princip varje dag. Oftast är de ganska korta, men jag tycker i alla fall att de är intressanta. Små nerslag i hennes vardag, bara. Vilket inte är så bara.
Kanske borde släppa lite på tyglarna. Tillåta mig själv att slappna av och inte vara så strikt. Inte kräva så mycket.
Vi får väl se. :)
Igår läste jag ut en underbar bok. Den heter "Eat, pray, love" och är skriven av Elizabeth Gilbert. Jag rekommenderar den till alla som någon gång funderat över sitt liv och sitt syfte. Egentligen så bör alltså varenda människa på jorden läsa den. Frågeställningar och tankar väcks. Du reflekterar över dig själv och speglar dig i Elizabeths liv. Du får idéer.Ett frö sätts i dig, och börjar långsamt gro. Läs den!
Efter att jag läst ut "Eat, pray, love" igår började jag omedelbart läsa en ny bok. "Människohamn" av John Ajvide Lindqvist. Jag minns hur jag sträckläste "Låt den rätte komma in", och jag häpnar över hur begåvad en människa kan vara. Vilken förmåga han har, den gode John, att skapa ett sug och ett driv i språket och i berättelsen som gör att jag läser som besatt, jag slukar sida efter sida för att jag vill och för att jag måste. Jag kan knappt lägga ner boken, även om jag skulle vilja. Det blir som ett begär. Jag läste ut boken för ungefär en halvtimme sen. Jag plöjde igenom de återstående ca 350 sidorna på ca fem timmar. Jag bara läste och läste. Åt inte ens lunch. Överlevde på godis och chips. Mycket lättare att äta. Det funkar med en hand, medan den andra handen håller i boken. Dessutom skymmer det inte sikten, som ett glas/en shake skulle göra. Nåväl. Boken var fantastisk. Den genomsyrades av den där märkliga magin som verkar vara Ajvide Lindqvists signum, och dessutom var det en vacker skildring av Roslagens skärgård. Öflicka som jag är så klappar mitt hjärta lite extra för sådant. Det är kärlek, hat, magi, hopp och natur. Läs den också!
... Jag önskar jag kunde skriva som John Ajvide Lindqvist.
Jag lovar...
Hycklare, säger du?
Jag mår så vansinnigt dåligt av att höra såna historier. Det är naturligtvis bra att det kommer fram, men jag skulle aldrig palla att se t.ex. Kalla Fakta, där man ser djur plågas. För mig är det jobbigt nog att läsa artikeln på aftonbladet.se och se en stillbild av en desperat flaxande gås som någon håller med ett strypgrepp kring halsen. Fy fan. Skulle jag se och höra sådant i rörliga bilder skulle jag gråta i tre timmar och sen bara vilja gå och lägga mig och dö.
Men så kommer det då nån okänslig jävel, så klart. Och kommenterar artiklarna om ovansagda (som för övrigt har skapat folkstormen Allan - bra!!) på ungefär följande vis:
"Svenska vapen dödar barn runt om i världen, och vi snackar om dun!! Jävla hycklare!"
Jag blir SÅÅ förbannad. Du må ha rätt i att svenska vapen dödar runt om i världen. Men de dödar vuxna "oskyldiga" människor också, inte bara de förbannade jävla överskattade barnen som alla alltid ska tjata om heeela jävla tiden!!! Dessutom tycker jag att människan som släkte har sig själv att skylla. Ondskan och girigheten tillåts ju alltid vinna. Vem skapade krig? Människan. Vem vill vinna krigen? Människan. Hur vinner man krig? Med vapen. Vem skapar vapen? Människan. Vem utplånar långsamt jorden och allt som lever på den? Människan. Vem gnäller när det går åt helvete? Människan.
Know where I'm going?
I djurriket finns inte ondska eller girighet. Där går man efter den enkla regeln "Äta eller ätas". Vissa människor vill låta denna devis gälla för krig också; "Det är han eller jag!".
Visst, det kan man väl kanske tycka. I krig gäller ungefär samma sak som i djurriket. Ett gäng ger sig på ett annat gäng, och de svagaste går under. Och visst, så kan man ju kanske se det. Grejen är bara i djurriket sker det av den enkla anledningen att djuren gör det för att överleva. Vad man än tycker om det, så är det naturens gång. I djurriket finns inte ondska eller girighet.
Krig däremot är inte något som sker enligt naturens gång. Krig är en uppfinning som människan INTE ska ha cred för. Krig handlar inte om överlevnad, det handlar om att ingjuta fruktan, att sätta sig över andra, och till syvende och sist om att tjäna pengar.
Hur som helst, jag undrar bara vilken rätt vi tycker att vi har att plåga djur? Djur som är lika oskyldiga i människans samhälle som dina jävla barn!!!
Du är precis en lika stor hycklare själv, din känslokalle jävel.
Suzer - Återtåget
Jag har precis kommit hem från en lunch med en gammal kompis från min tid i Österrike. Kompisen och jag har inte direkt haft någon kontakt på sisådär fem år, men så hörde han helt plötsligt av sig på ansiktsboken och sa att han skulle vara i Örebro idag, om jag hade lust att käka lunch ihop. Självklart! hojtade jag tillbaka. (Bara för att jag går på pulver så betyder ju inte det att jag inte är flexibel, jag får ju bara byta ut middagen istället för lunchen idag.) Så vi möttes på stora hotellet och sen föreslog HAN ett matställe i MIN stad - ett ställe som jag aldrig varit på. Spännande. God och fräsch mat. Mycket mat. Och många barnvagnar.
Hur som helst, det var väldigt trevligt och opretentiöst, bara lite catching-up, liksom. Snabb lunch, var över på knappt en timme, sen skulle han vidare, men fan vad roligt det var! Jag har underskattat spontanitet hittills, lite grann, tror jag. Tack för det, E. Till nästa gång! :)
Nåväl, återtåget, ja. Sist jag skrev ett inlägg här var samma dag som jag bröt ihop på ett arbetspass. Dagen efter det fick jag nej från jobbet jag sökt och kommit så långt i urvalsprocessen till, ni vet. Och dagen efter det klappade jag ihop totalt, jag hade gått in i väggen. Lite grann. Så det blev läkarbesök och FK och inget mer jobb under återstoden av förra året, förutom några obligatoriska mordgåtor då. Men det funkade. Jobbet på slottet är ju i alla fall ett som allt som oftast inte bara tar energi utan också ger det, så det är ju bra.
Hur som helst, nu är jag back in business. Men jag försöker ta det lugnare. Försöker att inte alltid stressa upp mig för minsta lilla. Försöker att sänka kraven på yttre perfektion och riktar in mig på det inre välbefinnandet i första hand. Försöker vara mer närvarande i det jag gör för stunden och inte alltid befinna mig i tanken tre dagar framåt i tiden.
Men helt avslappnad är jag inte, direkt. D blev varslad häromveckan (i och för sig väntat, men ändå), vilket innebär att det är viktigare än någonsin att jag lyckas skaffa mig en fast inkomst. Är inte direkt sugen på att behöva flytta ifrån drömlägenheten efter bara några månader, liksom. Så om någon har ett heltidsjobb till övers som ligger och skräpar, så kan jag lätt förbarma mig.
Kanske blir det lättare att få jobb om ett tag. Då har jag förhoppningsvis fått ut min examen. Min fil.kand. i svenska språket. Jepp. Jag har skrivit klart mitt sista släpande arbete och lämnat in det och fått det godkänt. Nu väntar jag bara på att det ska bli inrapporterat och hoppas på att jag inte har missuppfattat någonting... så att jag kan ansöka om examen. Wow.
Och dessutom, som spiken i kistan för min studenttid, idag kom återbetalningspapprena från CSN. Gaaaah!
Nåväl, jag har inte tid att sitta här längre nu. Jag måste surfa in på CSN och kolla upp lite grejer, och sen måste jag faan läsa min bok till torsdagkvällens bokcirkel! Varför ska "bra" litteratur automatiskt vara svår litteratur? Jävla Nobelkommitté.
Det trodde ni inte va?
Det där med trafik...
Jag gör det väldigt ofta. Det beror förmodligen på att jag, i mitt ena jobb (inte det på slottet...) kör mycket bil. D och jag har ju ingen bil längre, men det i sin tur innebär ju att jag ofta cyklar dit jag ska. Jag är alltså dubbeltrafikant. Dock inte samtidigt. ;)
Men allvarligt, det är väldigt intressant att fundera på hur vissa bilförare och vissa cyklister beter sig. Det är kul också att tänka på att oftast noteras cyklisternas fel när man själv kör bil... Men bilisternas fel noterar jag både när jag cyklar och när jag själv kör bil.
Det sägs ju att cyklister ska bete sig och ska behandlas som vilka andra trafikanter (bilister) som helst. Och när jag själv är cyklist upplever jag det ofta som att alla förväntar sig att man ska bete sig som en bilist. Men det där med att bilisterna ska behandla cyklister som andra jämlika trafikanter - MY ASS!!! Inte skulle någon (trots att det finns väldigt många idioter som av någon outgrundlig anledning har tillåtelse att hantera motordrivna fordon) få för sig att köra om en annan bil i fel fil bara för att sen svänga in framför den bilen för att tjäna tre sekunder i en korsning, eller?? Men en cyklist är det helt okej att göra så med, verkar det som. Jävligt irriterande.
Någonting som jag aldrig kommer komma över är min ilska över bilister som inte blinkar när de ska svänga. ÄR det verkligen så jävla jobbigt att peta till den där lilla spaken?! Den sitter precis där vid ratten! Gaaaah!! Jag HATAR folk som inte blinkar!!!
...Det var egentligen det viktigaste. :)
